Genom att studera människors yttre kan man ofta ana vilken period i deras liv som var den lyckligaste. (Människor över en viss ålder, vill säga.) Man kan nämligen se detaljer i klädsel eller frisyr som var populära just under den tiden, och som de sedan dess hållit fast vid.
Det finns extrema fall. Som alla överåriga missbrukare i jeansjacka och med polisonger och hästskomustasch, utstyrda precis som under tidigt 70-tal, då drogerna plötsligt fick alla klockor att stanna. Som den kvinna i övre medelåldern jag ofta såg klädd som en exakt kopia av Audrey Hepburn, med slacks, långa handskar, håret i bulle, bilåkarhuckle, rubbet.
För det mesta är tecknen lite mer subtila, men ändå högst märkbara. Studerar man mitt yttre dröjer det inte så länge förrän man upptäcker att jag nog var som allra lyckligast under 80-talet - därav kavajerna, slipsarna och förkärleken för överdrivet spetsiga skor. Samtidigt finns indicier på att senare årtionden alls inte bara varit elände, som exempelvis mina egna polisonger, och mina jackor i kamouflagetyg.
Dock undrar jag om inte det här fenomenet är på utdöende.
Modet under de senaste 10-15 åren har, precis som populärkulturen, präglats av sådan omsättningshastighet, sådana blandningar, sådana mängder av lån från tidigare årtionden att det aldrig utvecklat någon egen form. Det är möjligt att 80-talet var det sista decenniet med en alldeles egen, lätt igenkännelig klädstil.
Samtidigt måste jag erkänna att det finns en blotta i mitt resonemang.
På sin alltid läsvärda blogg skriver Bernur apropos 90-talets musik att “det har alltid varit så att i efterhand blir decennierna mycket coolare än vad de var i realtid: i Sverige vann Tommy Steele en omröstning över Elvis Presley, och på 70-talet var det disco och inte punk som spelades överallt”.
Hans iakttagelse är både korrekt och viktig, och gäller självfallet långt mer än bara musik.
Det kollektiva minnet klarar inte av motsägelser, utan tenderar hela tiden att göra epoker och tider långt mer ensartade än de ursprungligen var. Det slog mig senast när jag såg ett par avsnitt av den gamla deckarserien “Perry Mason”, inspelade i slutet av 50-talet. Där såg man den hejvilda blandning av stilar - möbler, kläder, hår, mustascher - som givetvis präglade tiden, men som alltid, när den senare skall återges, har kavlats ihop till en enda homogen massa av klockade kjolar, polka-prickigt, raketost och brylcreme.
Det handlar i mycket om att vi alltid har ytterligt svårt att förnimma vår egen tid, att skilja viktigt från oviktigt, det tillfälliga från det bestående. Därtill är vi själva alltför nedsänkta i nuets ström. Efteråt är det långt lättare - historikern bygger hela sin gärning på detta orättvisa privilegium - inte bara att se vad som verkligen betydde något, utan även att ur en förvirrande mångfald välja det som skall tillåtas representera, ja symbolisera just det stycket förflutenhet.
Decennierna blir till först när de sedan länge är förbi.
