Plusgrader. Takdropp. Snön håller på att sjunka ihop, bli grå. På väg till Carolina Redivia. Noterar att det där gröna slanglåset som jag i fyllan och villan satte fast runt en lyktstolpe för runt 15 år sedan, nu till slut har försvunnit.
Och det är nu nästan exakt 24 år sedan, den där kvällen då jag cyklade genom snön och engelska parken, och för första gången gick in i de höga salarna på Carolina Rediviva här i Uppsala. Det var information för nya studenter, och av allt det han berättade, den buttre, vithårige bibliotekarien, var det en uppgift som brände fast i mitt sinne, den att biblioteket samlingar uppgick till 3,5 hyllmil med böcker. Hyllmil! Det var något annat än stadsbiblioteket hemma i Boden. Lätt snurrig gick jag då ut i kylan.
Carolina Rediviva har sedan dess varit den fasta punkten. Men nu är det faktiskt några månader sedan sist. Och det är ett dubbelt återvändande. ”Tystnadens historia” är ett avslutat kapitel, nu bär det av tillbaka till 1600-talet igen. Och till drottning Kristina. Detta är ett lite skakigt ögonblick. Har jag tappat vittringen? Har jag ledsnat? Så dyker det upp en titel på en uppsats jag ej hört talas om, och jag sätter mig rak i stolen i katalogrummet. Nejdå.
Jag pustar ut.
