Irak. På håll ser vi bara en mörk skymningsskepnad, men när vi kommer närmre i kvällsmörkret tar den form som något ur ”Tusen och en natt”. Eller möjligen Disneys ”Aladdin”: det är Al Salam palatset i Bagdad, det sista av regimens stora skrytbyggen, och inte helt slutfört när kriget inleddes på våren 2003. Nu är palatset och dess parkliknande omgivning förvandlat till en amerikansk bas, i vanlig ordning omgiven av lager på lager med taggtråd, sandsäckar, vakttorn, spärrar, betonghinder och T-formade skyddsmurar. Snart är vi inuti den akustiska bubbla som omger alla stora amerikanska anläggningar: den dova basen från några stora bensindrivna kraftaggregat blandas med de många luftkonditioneringsanläggningarnas surrande tenorer.
Fladdermöss beskriver sina hackiga kurvor i den varma luften. Vi går in, förbi bilder av stupade soldater och anslag om nolltolerans för sexuella trakasserier – påfallande många av de camouflageklädda militärerna är förresten kvinnor. Det är som ett Taj Mahal ritat av Albert Speer. Pelare och marmor, marmor och pelare; golv och tak lyser av påkostade mosaiker; högt uppe på väggarna löper pastellfärgade arabesker, interpunkterade av Saddam Husseins signatur i mintgrönt. De enorma salarna avlöser varandra. För att vinna arbets-och sovplatser ur detta hav av ceremoniell yta, har amerikanarna balkat av dem med väggar i plywood. Resultatet är inte bara en förvirrande labyrint, utan även en intressant kollision av skalor: de smala och spartanska sovbåsen med sina låga väggar kontrasterar med det överlastade taket högt däruppe. Det är som om en massa Nils Karlsson Pysslingar flyttat upp i Lillebrors lägenhet.
Jag somnar snabbt, trött efter en lång, het dag.
När jag väcks igen i mörkret tror jag för något ögonblick att jag är hemma. Så blinkar några lysrör igång, och i deras kalla sken skymtar jag bjärta mosaiker bak ett virrvarr av slarvigt dragna elsladdar, telefontrådar och nätverkskablar. Och jag minns. Det är inte ett helt och hållet lyckligt uppvaknande.
