Länken från Saigon

Det är sällan jag kommer hem från en resa utan något söndrigt eller rostigt i resväskan. Åtminstone om jag rört mig på historisk mark. Souvenirer som är avsedda som souvenirer fungerar inte som souvenirer; det vet vi alla. Saker man kan köpa hos en antikvitetshandlare intresserar mig heller sällan. Dels då de i regel är rysligt dyra. Dels för att de är hela: många verkar knappt använda, eller har en patina så utsökt vårdad att den knappt verkar tåla beröring.

Det trasiga och udda däremot bär sin historia i det yttre.

Jag har några små lådor med glaslock, fyllda med rostiga och vridna saker från olika resor: krukskärvor, stumpar med taggtråd från Verdun, ett österrikisk mynt från Monte Grappa, en bit DDR-mur från Berlin etc. I lådan från Vietnam ligger bland annat en del av en skål jag fann i Song My (platsen för den ökända massakern 1968), en trasig Marinkårsmedalj från Danang, en amerikansk id-bricka och dito Ronsontändare från Cu-Chi (troligtvis falska båda två), en halv stålkulebomb från Khe-Sahn samt en armlänk av det där slaget som mina farbröder bar på 60-talet.

Armlänken köpte jag på Dân Sinh-marknaden i Saigon, där en säljare hade ett bord till brädden fyllt med militär utrustning från kriget: hjälmar, uniformer, bajonetter, ficklampor, moskitnät, delar av instrument från flygplan. Under en gasmask skymtade jag något blänkande. Det var armlänken. På den satt en bricka där man kan gravera sitt namn. Men där stod inget namn. Bara tre ord. ”I love you”. Vem? Vem älskade vem? Och hur hamnade den här, på ett marknadsstånd i Saigon? Det kommer jag aldrig få veta.

Det som skiljer en historiker från, säg, en romanförfattare, är inte så mycket formen som det faktum att historikern måste kunna belägga sina påståenden. En intressant följd av detta är också att historiker bara kan hålla på med sådant som det verkligen går att finna svar på. Inte sällan måste vi ge upp, när det inte finns några källor och istället säga ”det vet vi inte” – den frasen är paradoxalt nog vårt adelsmärke. Ta detta med armlänken. När en författare av historiska romaner når fram till en sådan här olöslig gåta (eller till ett hål i källorna) då stundar hans eller hennes stora chans. I samma situation måste en historiker ofelbart göra stopp, och tiga.

Men jag kan sällan gå förbi den lilla lådan, se länken utan att än en gång tänka: Vem? Hur? Historiens innersta instans är människan.

Tecken

Tecken finns; både välkända och sådana av ett mer oväntat slag. Nu har jag skrivit på en ny bok i en veckas tid, och jag vaknar var morgon förväntansfull. Morgonbestyren går fort, utförda med något slags undertryckt otålighet, och när jag kliver in i skrivarstugan är det med glädje. Och när sedan lunchen infinner sig känns det alltid som om tiden gått alldeles för fort, och jag drar ut på avslutningen – bara lite till.

Att skriva en bok är sannerligen inget sprinterlopp. Det är en marathon. Uthållighet krävs, när man sätter fot vid fot vid fot, på väg mot en avlägsen och osäker fullbordan. Men inledningens explosiva energiutveckling är både ett gott tecken och en oundgänglighet. Finns inte den där glädjen där ser jag ingen större poäng med arbetet; det finns långt enklare sätt att försörja sig på.

Sent på eftermiddagen går jag runt i vårsolen, plockar lite planlöst ihop några nedblåsta grenar och drar dem bort till majbrasan. När jag slänger de torra pinnarna på högen skrämmer jag upp årets första fjärilar, två nässelfjärilar som virvlar runt varandra i en hårt vriden spiral genom luften, mot mig. En av dem landar på min bröstkorg, helt flyktigt för någon sekund. Det kan inte vara annat än ett gott omen. Brett leende går jag därifrån.

Abandonware

Bara den som spelar dataspel är en riktigt seriös datoranvändare. Som den barnsliga person jag är hade jag också lätt att förlora mig i den här världen. Det första riktiga dataspel jag prövade hette ”Hack” och gick att köra på en mainframe på Uppsala universitet, och jag minns ett antal lördagnätter då jag och Rickard och Janne gått hem från nationen, stannat till i Fysikums datasal och satt där lite på småfyllan, med de pastellfärgade slipsarna på trekvart, och spelade Hack tills det grå gryningsljuset började leta sig in genom fönstren.

Spelet var ännu en Dungeons & Dragons-variant, givetvis helt utan ljud och bestående enbart av ASCII-tecken, som rusade runt på den grönskimrande skärmen. (Två av monstren jag minns hette Rostis och Aspa-hasse, och om man manövrerade fel, meddelade datorn: ”Schmuck! Rakt in i väggen”) Mina WOW-ande söner skulle troligtvis gråta om de fick se detta enkla spel med sin extremt primitiva grafik, men för mig, då, var det ett underverk. (En utländsk variant hette Rogue, från 1983, och går att finna här; hela spelet är – 44kb stort. En annan heter NetHack.)

För upplevelsen har egentligen lite att göra just med nivån i sig; den är alltid relativ till vad man har att jämföra med – det är just detta som t.ex gör den första kärleken så himlastormande: alltså inte objektet i sig, utan just det faktum att man aldrig varit med om något liknande.

Häri ligger också ett problem.

Jag spelar fortfarande dataspel med glädje, men aldrig med den där blandningen av förundran och entusiasm som var fallet under 80-talet, då allt var så, så… nytt! Och blir jag förbluffad så är det inte över spelet i sig, utan över att grafiken tagit ännu ett steg mot den nu skönjbara punkt, då simulering och verklighet kommer att flyta samman.

Därför är det självfallet omöjligt att göra den upplevelsen igen. (Om så vore fallet skulle den inte haft den laddningen.) Men det går att bekanta sig med dess yttre former, i form av så kallad abandonware. Med det menas gamla dataprogram som tiden och skaparna lämnat bakom om sig, som hopplöst föråldrade, men som dröjer kvar på den digitala allmänningen. (Deras existens är också beroende av olika DOS-emulatorer, som den utmärkta DOSBox.)

Upptagen som jag är med olika typer av minnesfunktioner, finner jag det här lockande. Och kul. För nu kan jag igen spela sådant – Deja Vu, Loderunner, Leather Goddess of Phobos, Burger Time, The Ancient art of War och just Hack – som jag trodde var förlorat, antingen för att disketterna sedan länge dött, eller för att mitt operativsystem bara säger nejnejnej. Men abandonware-sajterna (som Abandonia, C:Dos eller The Good Old Days) visar på att det finns ett liv efter den digitala döden.

Medelmåttans lugn

Läser på morgonen La Bruyère:

”Samma klartänkthet, som kommer oss att skriva bra saker, alstrar också hos oss fruktan, att de icke är till­räckligt bra för att förtjäna att läsas. En medelmåtta tror sig skriva gudomligt; en intelli­gent författare tror sig skriva dugligt.”

Vilket får mig att tänka på följande citat av Thomas Mann, som jag själv använt många gånger:

”En författare är en person som mer än andra människor finner det svårt att skriva.”

Om kavajer

Jag minns min första kavaj. Den var kornblå, av sammet och med stora slag. Jag köpte den i oktober 1975 då jag gick på ettan i gymnasiet, som ett rent infall. För vi skulle ha klassfest. (Tror den kostade strax över hundringen. Hade aldrig lagt så mycket pengar på ett klädesplagg tidigare.) Den kvällen fick jag hångla med en av de sexigaste tjejerna i 1-3A, Elaine; hon hade en vinröd tajt polo. Vet inte om jag på något undermedvetet vis kom att förknippa denna blygsamma romantiska erövringen just med kavajen, men ända sedan dess har detta plagg alltid ingått i min garderob.

Historiskt sett är kavajen minst 400 år gammal. Så t.ex. stipulerade Ludvig XIV:s hovförordning bärandet av ett plagg som i alla sina yttre beståndsdelar var just en kavaj. Sprundet där bak avslöjar att det ursprungligen var gjort för att rida i – samma detalj som frackens skört förresten – och är ännu ett exempel på något som tagit den bekanta vägen från funktion till ornament.

En funktion som förfallit till ornament är något som per definition förlorat just sin – funktion. (I just kavajens fall inte bara sprundet utan även den nedersta framknappen, som aldrig används. Någon som vet när slagen kom till förresten?) Men ställd inför alla kavajerna i min garderob, så ser jag något annat. Nämligen det förflutnas ständiga närvaro. Och då tänker jag inte bara på det faktum att vi är mängder av män som än idag går omkring i vad som ursprungligen var ett franskt hovplagg från 1600-talet. Utan fastmer på detta att du kan se på en medelålders människa vilken period i livet som var mest betydelsefull för henne.

För denna period har i regel lämnat spår i det yttre, ofta i form av frisyrer, men gärna också t.ex. i form av fallenhet för kavajer, inte trots utan just tack vare att detta plagg hade sin verkliga storhetstid för, säg, trettio år sedan. Riktigt patologiska fall finns givetvis: män i min ålder med hockeyfrilla måste räknas dit, eller en äldre kvinna som jag vet som går runt som steg hon just ur det tidiga sextiotalet, med Audrey Hepburn-huckle och allt. Vi är alla vandrande relikvarier för svunna epoker.

Det helt nya, det rent samtida existerar inte, förutom i huvudet på utopister och filmscenografer.

Djävulen i detaljen

Ett program jag sällan missar är National Geographic Channels ”Sekunder från katastrofen”. I regel handlar det om analyser av flygolyckor, gjorda med hjälp av en kombination av intervjuer, dokumentärt material, småtaffligt skådespeleri samt drivna datoranimeringar.

Intresset ligger till del i att se hur vanliga människor agerar under extrem press – den märkliga blandning av flockbeteende, feghet och extremt hjältemod som går att skåda vid alla sådana här händelser upphör aldrig att fängsla. Människan (i bestämd form singularis) ÄR inte på ett enda vis; variationen i uppträdande är lika stor som den är oförutsägbar.

Det mest fascinerande är dock analysen av vad som orsakade kraschen.

Det handlar nästan ofelbart om ytterligt små saker. Vilket skrämmer. För det finns hos oss en föreställning om att en stor händelse också skall ha en lika stor orsak. I detta finns en längtan efter symmetri som ytterst är moralisk.

Men nej. Här handlar det om sådant som en kvarglömd tejpbit; en trafikledare som tar rast vid fel ögonblick; en slarvig inspektion av motordel; ett felavläst instrument; ett missförstått kommando, etc. Det som orsakar olyckan är dock sällan en isolerad struntsak, utan i regel en osannolik kombination av sådana här små ting: de fruktansvärda ”om”-en klickar en efter en i varandra och plötsligt så är katastrofen där. Kanske är det ytterst denna djupt metaforiska del av berättelserna som fångar mig, där jag än en gång kan få det bekräftat att djävulen gömmer sig i detaljen.

Om att vara balanserad

Inte förrän nu har jag haft tid att läsa Martin Hårdstedts ”Finska kriget 1808 – 1809″, och jag finner att det är ett imponerande arbete. Det fyller onekligen en lucka i vår nutida historieskrivning. Denna konflikt är nämligen ett av dessa som definierar vårt land, och det på flera vis. Det ledde till att Finland revs loss från Sverige, samtidigt som det också ändade med att den sittande dynastin avsattes och vi fick en modern författning – det är därför vi firar 6 juni som vår nationaldag.

Om jag skulle karaktärisera Hårdstedts bok med ett ord skulle det vara – balanserad.

Det låter kanske lite småtråkigt.

Det är annars frestande att göra det motsatta, särskilt om man är ung historiker och gärna vill gå genom den mediala ljudvallen. Alltså bli o-balanserad. (Som t.ex. Henrik Arnstad i hans ”Spelaren Christian Günther”.) Det landar en ofelbart i diverse högröstade debatter, som dock är långt mindre publikknipande än man kan tro. Och det förvandlar lätt ens verk till litteraturens motsvarighet till rödmjölk – en färskvara, här idag, borta i morgon.

Hårdstedts bok är balanserad på flera olika vis.

Kompositionen är välavvägd. Vilket den sällan är just vad gäller krigshistoria. Det är nämligen lätt att fastna i den yttre dramatiken – fråga mig! -, i bataljbrak och hästgnägg. Strider och slag är en viktigt del av krig, men det är ingalunda allt. Som en brittisk officer sade till mig nere i Bosnien en gång: amatörer pratar taktik, yrkesmän logistik.

Hos Hårdstedt – som doktorerat i ämnet – spelar detta med hur soldaterna får sin mat och hästarna sitt foder långt större roll än brukligt i sådana här verk. Vilket det också MÅSTE göra, om man verkligen vill förstå varför det gick som det gick. Samtidigt glömmer han inte bort politiken; det är i den kriget har sin upprinnelse, och det är i den som det har sin slut. Skickligt vävs politiken, ekonomin och krigföringen ihop till något som troligtvis är den sannaste bild vi någonsin haft av händelserna 1808-1809.

Samtidigt är hans bild av dramats aktörer också ovanligt återhållsam. Där finns få hjältar och än färre riktiga skurkar. Tillochmed Gustav IV, som historiker nästan regelmässigt gjort till ett slags parodi på Den Korkade Kungen, ett politisk driftkucku i högsta klass, får här ett oväntat nyanserat porträtt. Vad som framträder är istället ett slags moralistisk rättshaverist, en person så långt från en realpolitiker som tänkas kan, som benhårt håller fast vid en linje när den en gång lagts – alltså avståndstagandet till Napoleon – utan att stort bry sig när detta leder riket mot en katastrof. Ingen anpasslighet här inte!

Man kan för övrigt inte undgå att se honom som raka motsatsen till dem som styrde Sveriges under Andra världskriget (alltså Arnstads objekt), personer för vilka detta att hålla landet utanför kriget gick före allt annat – inte minst moralen. Hade de fört en mer upprättstående utrikespolitik som resulterat i att Sverige dragits in i världsbranden, hade vi idag troligtvis kritiserat DEM som korkade och kortsynta moralister. Men, som Fredrik Böök sagt någonstans, karikatyrer kan bara tecknas på levande.

Som historiker har man ett ohyggligt övertag, för man hanterar de döda, och de kan inte säga emot. Och det krävs ett stort mått av självövervinnelse att inte utnyttja detta överläge, att inte göra det förflutna till ett glaspärlespel där man leker ut sina egna fixa idéer. Ytterst handlar det om respekt, om att aldrig glömma att det vi är idag det var de då, och det som de är idag kommer vi snart att bli.

Lodjurets princip

Biologer som studerat lodjur och deras jaktbeteende har kommit fram till ett intressant resultat, som har viss tillämpning även för författare. Det visar sig nämligen att hur lång tid ett lo jagar ett byte, står i direkt proportion till bytets kaloriinnehåll. Djuren verkar helt enkelt ha någon slags inbyggd mätare i skallen, som gör att de avbryter en jakt som hotar att förbruka mer energi än den ger om bytet blir fällt; så medan ett lo kan jaga ett rådjur bra länge, så släpper den tämligen snabbt en undflyende mus ifrån sig. Kanske är det medelåldern själv, kanske är det erfarenheten, men jag känner ett allt större behov av att leva efter lodjurets princip i mitt eget skrivande. Länge trodde jag på idén att en författare bara har ett visst antal böcker i kroppen, och när de är gjorda så var det dags att byta jobb eller kanske bara hålla truten.

Oväntat nog visar sig idéerna och uppslagen bara bli fler ju mer åren går, samtidigt som tiden att förverkliga dem av naturliga skäl bara blir mindre. Nu går jag här havande, molar och tänker, vet inte riktigt vad jag skall göra härnäst. I min svarta anteckningsbok har jag en hel lista på tänkbara projekt, men den sorglöshet som tidigare utmärkte mina val har nu tyvärr skingrats.

Istället dyker samma fråga upp, igen och igen: ”har jag verkligen tid till det?” Problemet för en skrivande människa är dock att man i motsats till ett lodjur inte vet om det var mödan värt förrän akten redan är fullbordad. Och rådjuret man jagade, visade sig vara – en mus.

Om tvivel

Talade med Igman häromkvällen. Under skrivperioder vaknar han ofta, i regel runt tvåtiden på natten, fylld av oro och tvivel över huruvida det han presterat under dagen verkligen duger. Jag skulle kunnat avfärdat detta som koketteri; Igman är nämligen en av våra mest firade och framgångsrika författare. (Notera att man mycket väl kan vara det ena utan att vara det andra.) Men inte. Så pass känner jag honom. Jag vågar tillochmed att säga att hans storhet inte är vunnen trots detta tvivel, utan tack vare det.

Här känner jag också igen mig. Jag tvivlar alltid över huruvida det jag arbetar med verkligen duger. Och den osäkerheten har inte visat tecken på att minska med åren. Snarare tvärtom. (Ungdomsårens brist på erfarenhet översätts nämligen lätt i en paradoxal tvärsäkerhet – över världens tillstånd, över den egna förmågan. I ärlighetens namn måste det också sägas att medelålderns insikter gärna vänds till feghet – för man vet nu hur svårt något egentligen är.)

Tvivlets värde går ej att överskatta. Redan Euripides sade att människans viktigaste egenskap är hennes förmåga att bestämma sig för att inte vara övertygad. Tvärsäkerhet skrämmer mig. Både i stort och smått. Vad det gäller det egna skapandet är det ofta fatalt: haveriet är aldrig så nära som när man tror sig behärska redskapen till fullo. Och historiens stora katastrofer har alla skapats av tvärsäkra. Visa mig en människa som aldrig tvivlar och jag skall visa dig ett monster.

Toalettbesök i Bagdad

Följande är klotter som jag fann på några amerikanska toaletter i Irak:
●”Weapons of Ass Destruction”
●”Greg loves Angela (annan handstil under:) Angela loves me”
●”Fuck the Army” (strax under:) ”And the Marines” (tredje handstil:) ”How many can I have?”
●”Fuck hajis” (soldaternas öknamn på irakierna, men någon har strukit över ”hajis” och ersatt det med ”Bush”)
●”Some come here to shit and piss / I come here to puck my fist” (Gammal klassiker)
●”Stay Gay – Fuck Bush”
●”Fuck this country / I wanna go home”
●”Fuck Yall / I’m going home tomorrow”
●”If you ain’t Cav … You bleed”
●”If you haven’t got it yet / you won’t get it” (invid teckning av en stor rumpa)
●”Aliens exist”
Klotter i bajamajorna ute på den militära delen av BIAP (Bagdad International):
●”Iraq is very, very gay!!!”
●”365 days later King Ding A Ling lives / Goin” home!”
●”Ladies, if you are going home, have fun being ugly again” (Annan handstil under:) Guess somebody didn’t get laid when in Iraq”

Fåfänga och lycka

Jean De La Bruyère kallade det en avhandling (Les Charactères de Théophraste), vilket det också i viss mån var – över Aristoteleslärjungen Teophrastes. Det som dock gjorde verket så läst, ja nästan skandaliserat i sin samtid var att boken hade ett bihang, som växte i var ny upplaga efter publiceringen 1688, och vilket läsaren återfann en rad lätt maskerade personporträtt, elaka på gränsen till det infama, föreställande olika kända personer som uppkomlingen Bruyère bland annat mött vid Ludvig XIV:s myllrande hov. Dessutom rymde detta bihang rader med aforismer och moralistiskt färgade reflektioner över livet och människan. Och det är den sistnämnda delen av hans verk som har mest att ge en modern läsare. Där läser jag bland annat:

”Ohövligheten är icke ett själslyte, den är verkan av flera sådana: av dum fåfänga, av okunnighet om vad plikten bjuder, av lättja, av enfald, av tankspriddhet, av ringaktning för andra, av avundsjuka. Den framträder visserligen endast i det yttre, men den blir därför så mycket förhatligare, därför att den är ett synligt och uppenbart fel.”

Och:

”Det är lika svårt att finna en man, som tror sig vara tillräckligt lycklig, som att träffa blygsam, som tror sig vara för olycklig.”