h1

Botanisk märklighet

onsdag, 21 november 2007

Allteftersom hösten fortgått och nattfrosten krupit på, har jag burit ned en rad växter till skrivarstugan. Det handlar främst pelargoner, som framlevt sommaren i utomhuskrukor. I regel brukar de invänta döden slängda på komposten, men i år beslöt vi oss alltså att ge dem tillfälligt uppehållstillstånd i stugan. Det blir lite skräpigt, men det får det vara värt.

I förrgår fann jag en pelargon som glömts bort i en vit ampel på altanen. Den levde ännu, liksom ihopkurad, efter att ha överlevt både minusgrader och snö. Bladen var både mindre och tjockare än vanliga pelargonblad, och den gröna färgen var mörk och liksom rödmelerad. När jag tog i dem var de alldeles kalla. Om jag inte visste bättre skulle jag trott att det var en annan art.

Det var i triumf jag bar in denna hårt kämpande varelse i skrivarstugan: jag kände att detta var dagens goda gärning.

När jag igår morse klev in i skrivarstugan var plantan död.

14 kommentarer

  1. …inte alldeles säkert.
    Bladen föll väl av upptinade i värmen, men rötterna kan vara livsdugliga därinne i krukan, iallafall om jorden inte varit genomfrusen.
    Så klipp av stjälkarna och lämna fem-tio cm över jorden och sätt svalt, i källartemperatur över vintern.

    Till våren spritter nya blad fram ur livlösheten som en grön fanfar och plantan tas fram i ljuset….


  2. Din dröm om druvorna från föregående blogpost blir nästan prekognitiv, när du berättar om den mot alla odds överlevande pelargonen.

    Apropå plantans senare öde kommer jag att tänka på när befriarna kom till Bergen-Belsen och gav de uthungrade att äta – många åt mer än de klarade, och dog.


  3. Alla försök man gör. Förgäves.


  4. Vi låter våra balkongpelargoner övervintra i trapphuset, som är svalare, vilket är bra. om man har en passande källare, så finns det en annorlunda variant som kanske kan spara plats; se här:

    http://www.ipm.iastate.edu/ipm/hortnews/1994/9-16-1994/owger.html


  5. Amatör här…Men det blev väl för stor temperaturväxling??
    M V H Mohikanen.
    PS. Jag såg utanför en blomsteraffär julrosor. Riktiga. Jag älskar dem! Jag kan lova att det brukar vara trögt med kunskapen om dessa vackra blommor. Jag blir GALEN när ”folk” kallar julstjärnan för en ”jularos”!! DS.


  6. Spännande som alltid att se kommentarernas vidd – från blomsterråd till associationer till Bergen-Belsen. Jag tänker på hur känsligt allt levande är, hur beroende vi är av lagom mycket förändring. Vi människor torkar ju ut om det blir för mycket ekorrhjul, för mycket likadant. Å andra sidan blir vi mossiga om vi inte får rörelse. Många av oss får ses som rolling stones: A rolling stone gathers no moss. Men pelargonen finns också inom oss. Mer hos vissa än hos andra.


  7. Hej! Jag beklagar ordföljden i ovanstående inlägg. En petitess, visst. Men… Jag menar att jag såg julrosor utanför en blomsteraffär. :-) Mohikanen.


  8. Efter att ha läst Roger k´s inlägg kom jag att minnas Alta-älv-saken först på 80-talet.

    Jag hade varit aktiv i protesterna mot utbyggingen av en av samernas huvud-näringsälver Altaälven i Finnmark. Staten hade sin vana trogen förbisätt de urgamla användningsområderna och deras betydelse för befolkningen och beslutat vattenkraftutbyggning.

    Då beslutet kom, flyttade några av mina samiska vänner och en läkare till parken framför Stortingsbyggnaden i Oslo in i en lavvo. Där hungerstrejkade de i en månad med stor effekt mediamässigt.

    Det gillade inte regeringen Harlem-Brundtland och hotade med tvångsflytting och -matning på sjukhus. Då flydde samerna till Stockholm och det blev om möjligt ännu verre medialt tryck mot norska regeringen.
    Samerna behövde lavvostänger i stan.
    Jag och min dåvarande man bodde i Håbo Tibble, vi gav dem tretton björkstänger huggna på vår tomt.

    Utbyggningen utsattes och hungerstrejken avblåstes. Stor seger för protesterande del av befolkningen.

    Då hade de levt på teer i 40 dagar, vad jag kommer i håg. Samerna lade ner stängerna och ringde för att höra om de kunde få bo en stund hos oss innan hemfärden till Finnmark var ordnat.

    Mikkel Eira var så kraftlös att han skickades direkt till Ullevål, de andra, med läkare kom till oss i taxi.

    Då jag såg unge Ante Mikkel Gaup staplande mellan två gående män med armarna över deras axlar, mager och sliten, den starka killen, grät vi. Två till var hungerstrejkarna och så läkaren Balto.

    I telefonen hade jag frågat honom: Vad kan de få att äta hos oss?
    ( Jag tänkte buljong på kraftben, vitt bröd och så vidare, sjuk-kost..)
    Balto svarade: De är hungriga, ge dem vad du vill, de känner vad de vill äta…

    Jag fått nyrökt lax, Biddit och gakko , kaffe med rendjursost i deras hem.

    Ovar hade jagat rådjur, jag plockat kantareller, menyn blev:

    Villtgryta ( rådjur och hare) med kantareller,kryddad med kaffe, enbär och norsk getostsås med grädde.
    Prässad potatis

    Lingon och appelsinsorbet med
    svart vinbärssirap och vispgrädde

    Rosévin och mineralvatten.

    Dessa killar hade med två flaskor vodka, skall nämnas.
    Alla var ju seniga, starka renherdar, sportsmän till konstitution, men utmärglade och nerslitna.

    Inte en smula var kvar av maten till kvällen.

    Ingen lade sig att sova den natten, vi joikade, spelade kort, sjöng och berättade/lyssnade, inte en droppe vodka var kvar vid gryningen
    -och
    nästa kväll då transporten hem var ordnat GICK de alla tre på egna ben hurtigt till den väntande taxin till Arlanda!

    Efter det blev jag äresmedlem i Stockholm sameförening.
    Det är jag stolt över.


  9. Pelargonen beslutade sig efter en natts övervägande att svara med en akt av solidaritet med gångna vintrars kompostsystrar. Trots det; fortsätt att ta in dem i skrivarstugan. Du har nu påbörjat en resa som till nästa år kommer att ge dig en status som Pelargonernas Gud. Omgiven av tacksamma blomster kommer du så att påbörja och slutföra del tre. Om det känns tungt någon gång behöver du bara luta dig tillbaka en stund och höra pelargonerna viska: ” Du klarar det!”


  10. Roger K:s association tyckte jag om.
    I Lund ligger många av ”de räddade människorna” begravda.
    Jag blir så sorgsen när jag ser detta. Så nära livet och döden är. Just som de slapp ut ur helvetet – just när de vände åter till livet – så förlorade de livet.

    Men jg hoppas att det ändå finns ett litet liv i dina pelargoner – så som Hanne Kjersti skriver.

    (Kom just på att jag har växter på balkongen – borde kanske ta in dem – och ställa dem i vårt svala trapphus…)


  11. Jag brukar ibland glömma att vattna mina växter, särskilt om jag ska bort en längre tid. Det är något perverst Gudskomplex som far igenom mig när jag kommer hem och ser de uttorkade krukorna. Sakta häller jag upp lagom tempererat vatten och börjar hälla på det försiktigt. Inte för mycket i stöten naturligtvis. Efter ett tag reser sig plantorna igen. Jag blir livrädd för att jag gör så mot människor också, väntar in i sista sekunden innan jag ger komplimangen, kramen eller närheten de behöver.


  12. Den är inte död, den bara vilar lite. Låt den bara vara lite ifred så kommer den igen.
    Signe


  13. Och jag som har haft mina fönster fyllda med överdådigt blommande pelargoner hela sommaren väntar fortfarande på att de ska sluta blomma så att jag kan med att ställa dem lite svalare för vintervila. Kraken jag hade utomhus förde emellertid en tynande tillvaro hela sommaren, i det eviga regnande, så den glömde jag när frosten kom :-).


  14. Signe: Den är inte död – den bara vilar lite. Kanske är pelargonen en Norwegian blue?

    Owner: Oh yes, the, uh, the Norwegian Blue…What’s,uh…What’s wrong with it?
    Mr. Praline: I’ll tell you what’s wrong with it, my lad. ‘E’s dead, that’s what’s wrong with it!
    Owner: No, no, ‘e’s uh,…he’s resting.
    Mr. Praline: Look, matey, I know a dead parrot when I see one, and I’m looking at one right now.
    Owner: No no he’s not dead, he’s, he’s restin’! Remarkable bird, the Norwegian Blue, idn’it, ay? Beautiful plumage!
    Mr. Praline: The plumage don’t enter into it. It’s stone dead.
    Owner: Nononono, no, no! ‘E’s resting!
    Mr. Praline: All right then, if he’s restin’, I’ll wake him up! (shouting at the cage) ‘Ello, Mister Polly Parrot! I’ve got a lovely fresh cuttle fish for you if you show…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 67 andra följare

%d bloggers like this: