I en historikers arbete är distansen till det förflutna den grundläggande förutsättningen: det är först när något är över, borta och förbi som det låter sig beskrivas, fullt ut. Samtidigt är distansen också det grundläggande hindret, som det mesta av slitet handlar om att övervinna – inte sällan förgäves.
Det stora avståndet finns dock inte utom oss, utan givetvis inom oss. Som Brodsky har sagt:
”Fartökningen (föremål för njutning snarare än manligt beklagande) har dragit en klar gräns mellan dem och oss, om så bara genom sin stympande inverkan på varje form av engagemang eller koncentration. En människa som färdas mot sitt mål med kulans hastighet eller snabbare än ljudet har svårt att förstå sårad heder, klasskrankornas galler, någons funderingar över ett gods i förfall, kontemplationen av ett enstaka träd eller ambivalens i bön. Sådant var dock stoffet i artonhundratalets poesi, som intresserade sig för rörelsen i den enskilda själen, vars processer visade sig förebåda alla termo- och aerodynamikens lagar.
Annorlunda uttryckt: för en tidsålder sedan var det mycket mindre som stod emellan en människa och henne själv än i dag. Hon tycks ha vetat hur man gör bruk av denna närhet. Det vill säga, hon visste i princip lika mycket som vi om natur- och samhällsvetenskaperna; emellertid hade hon ännu inte fallit offer för denna kunskap. Hon stod liksom på själva tröskeln till denna fångenskap, till stor del okunnig om den hotande faran; misstänksam måhända, men fri.”
