Skrivlogg nr. 7
lördag, 10 maj 2008Häromdagen printade jag för första gången ut manuset i sin helhet. Och samtidigt begick jag den sedvanliga ritualen som jag brukar ta till när en ny fas i skrivandet inleds: jag städade, och putsade skrivbordet tills det blänkte i försommarsolen.
När denna passagerit var avklarad började jag läsa. Med pennan i hand. Och jag läser och stryker och bockar och ritar pilar och tar om och markerar nya stycken och letar utgångar och lyssnar.
Det är en förvirrande upplevelse. Ibland slår jag ihop pärmen med den gula ryggen och känner mig förbannat nöjd med mig själv. Ibland får jag en impuls att bara slänga alltihopa.
Och jag tänker på arbetsbiet, vars livsverk består av en halv tesked honung.
Jag säger det igen och sagt det förut!
Färden är livet, målandet, författandet eller vad det nu är, är ju livet! Framkomsten, när verket är färdigt är slutet och man är inte kontaktbar med det ännu mer. När färden möts med destinationen/slutstationen är det över!
Jag känner inget för målningen när den är färdig mer än en sorts trötthet och frusteration att det tog så jävla lång tid och troligen är överarbetad.
Glömde att säga vilken otroligt målerisk bild du satt till texten. Helt fantastisk, blev Ajaxflaskan eller vad det är, till den uppslagna boken.
Det känns som om du städar i texten, med de bildenelementen. Attan vad bilder kan spöka!!
Det låter som en ganska sympatisk fas i processen. Jag tycker dina ritualer är otroligt vackra. Du verkar ha en slags ödmjukhet till det du skriver.
Tack som vanligt för all inspiration.
Manuset näst intill färdigt inneslutet och vilande i en A4 pärm i all ära, men det är inte förrän man hämtar hem sin baby från barnmorskorna på tryckeriet, som det är en färdig bok med feltryck och födelsemärken som man bara vill glömma. Har jag skrivit det här?
Dina betraktelser har satt igång en idé i mitt huvud, att jag också ska skriva en bok.
Problemen jag har är ämne, hur börjar man då?
Ordning och reda toppat med städning är en viktig ingrediens i all mentalhygien. Min mammas rituella byten av gardiner allt efter säsong var kanske den tydligaste markören när det gällde att fastställa när våren, julen eller hösten kommit.
Gardinerna kom inte upp för att våren blivit ett faktum, våren kom för att gardinerna satt uppe.
Att städa av är en övergångsrit man ska unna sig! Den berättar att nu är jag (äntligen) klar med det här och kan (kanske också äntligen?) få ägna min uppmärksamhet åt annat. Men ditt foto gav en fin bild av den tveksamhet som opckså ingår. Kan jag verkligen lita på att ajg gjort jobbet – är ju frågan.
Och du vet att du kan!
Margareta
Dina tankefragment är beroendeframkallande på ett angenämnt sätt. Jag uppskattar att bloggen är öppen för kommentarer. Det gör den än mer läsvärd.
När du sedan läser, Peter – vilka är de värsta och vanligaste problemen i texten? Ser verkligen fram emot boken!
Tack. Jag känner igen mig. I all blygsamhet. Anne-Marie Körling