Archive for 02 08 2008

h1

Imiterad lättja

lördag, 2 augusti 2008

Det var lättare när barnen var små. När solen än en gång glödde på en tomt blå himmel stuvade man bara in småttingar och handdukar och saft och flytkuddar och kex in i en alltför varm bilen och åkte till en alltför varm strand. Närmast per automatik.

Barnen är tämligen stora nu, men automatiken maler på. Så ligger man här igen. Hettan tjocknar. Förtjusta barnskrik meleras med ljudet från vattenplask.

Jaha. Folklivet är det samma. Små barn med solvitt hår som till sina mödrars fasa kissar i strandbrynet, unga kvinnor som bär sin tillkämpade skönhet med en surmulen aggressivitet som är fullt förståelig men ändå en smula paradoxal, gamla herrar som sitter där i skuggan med sina håriga kulmagar och sina glasögon med uppfällbara solskydd, och prasslar med dagstidningar.

Någon har fått sitt hål i sanden stulet och gråter på skånska. En tysk familj går förbi med en enorm irländsk varghund, vars dinglande tunga mäter temperaturen i omvänd längd. Det luktar svagt av ruttnande tång. Flygplan ritar med vit krita sina aldrig fullbordade geometriska figurer ovanom oss. Det går inte att läsa: därtill är solljuset för starkt.

Så kryper den där känslan över mig igen. Det tar ett tag innan jag begriper vad det är. Jag tror mig utöva lättja, men ertappar mig själv med att bara låtsas. Imiterad lättja. För under lättjans lösnäsa sitter – ledan. När barnen var små hade man i alla fall en uppgift. Som att gräva dammar. Eller bara bevaka dem. Inte så här.

Jag är uttråkad. Jag längtar efter höst. Eller regn. Eller i alla fall moln. Jag gräver ned mina hälar i den svala, packade sanden, som tog jag spjärn inför ett språng.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 67 andra följare