Archive for 15 08 2008

h1

Uppgörelsevägran

fredag, 15 augusti 2008

Antologier i allmänhet och akademiska festskrifter i synnerhet är ofta umbärlig läsning: spretigt och trist, fyllda av recirkulerade restprodukter från karriärdocenternas understa skrivbordslådor. ”1973 – En träff med tidsandan” är visserligen en sådan där festskrift (föremålet är den betydelsefulle lundahistorikern Kim Salomon) men den höjer sig ändå en bra bit över genomsnittet.

Orsaken är att de enskilda författarna sökt samla sig kring ett tema, i detta fallet 70-talet, med år 1973 som ett slags fokus. Begreppet ”tidsanda” prövas, och undersöks. Icke utan framgång. Bilden av detta så mytologiserade decennium kompliceras på ett skapsamt vis.

Det är också upplysande att till exempel läsa om mottagandet av Solsjenitsyns böcker. (För mig personligen var det lite skakande att läsa om hur till exempel den då rasande radikale Sven-Eric Liedman avfärdat denne ryske sanningssägare som en pladdrande pajas.) Den kanske mest intressanta texten är skriven av Jens Ljunggren, och handlar om hur några portalfigurer i den svenska vänstern vid denna tid förhöll sig till det faktum att 1968 års röda våg börjat plana ut i förvirring, splittring och besvikelse.

Det som gör uppsatsen så spänstig är att han ej nöjer sig med det svenska, utan gör en jämförelse med vad som samtidigt skedde i Frankrike. Komparationen, jämförelsen över nationsgränserna, är också det närmsta en historiker kan komma experiment i ett laboratorium: skillnader framträder inte sällan mycket tydligt, faktorer kan sållas fram, hypoteser testas.

I Frankrike ledde besvikelsen efter 1968 fram till en sökande och kritisk omprövning bland ledande vänsterintellektuella, som resulterade i att man tog avstånd både från kommunismen och från några av marxismens mer centrala idéer – det är bland annat här den börjar, den skepsis mot de s.k. Stora Berättelserna som brukar förknippas med postmodernismen.

I Sverige ägde ingen sådan omprövning rum. Tvärtom. Tongivande vänsterintellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm lyckades istället att övertyga sig själva och andra om att vänstern, trots alla tecken på motsatsen, ännu satt lycklig i Guds kålgård. För att citera Ljunggren:

Under det att en djup anda av omprövning slog rot hos framträdande vänsterintellektuella i Frankrike lyckades man i Sverige att istället hantera tidens utmaningar på ett sätt som skapade bekräftelse och tillförsikt om att den utomparlamentariska vänstern var vid god vigör och att den valda vägen hade varit riktig.

Månne etablerades här ett förhållningssätt som sedan dess hållit den borttynande svenska vänstern i sitt grepp? En ovilja till en verklig omprövning har hursomhelst förblivit ett kännemärke. Det är som om man hellre går under än gör sig av med vissa idéer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 69 andra följare