Archive for 22 08 2008

h1

Skrivlogg nr. 15

fredag, 22 augusti 2008

Finalen på arbetet närmar sig. Jag har börjat läsa korrektur – ombrytningen har inte varit helt lätt att göra, har jag förstått, på grund av fotnötterna. Nästa vecka skall jag åka till Stockholm för att göra det slutliga bildurvalet.

Och sedan har jag bara att skriva bildtexterna. (Bara och bara: det är dock alltid ett roligt göra, då det kräver extrem komprimering.) Nedan syns en akvarell, målad under kriget, som kommer att användas till för- och eftersättsen.

Och om allt vill sig väl kommer hela rasket gå till trycket måndagen den 8 september.

Nedan ett första – ej korrekturläst – smakprov, ett kapitel taget mer eller mindre på måfå. (Många av dem är inte längre än så här. Vissa är än kortare.) Brutet ur sitt sammanhanget blir det givetvis svårbegripligt, och måhända därför aningen meningslöst. Dock ger det en bild av det grepp jag använder.

Pál Kelemen är en av bokens 19 huvudpersoner, en husar i österrikisk-ungerska armén, och han befann sig vid denna tid på östfronten. Min källa är hans samtida journal, som är ovanligt välskriven och full av intressanta och detaljskarpa observationer. Han påminner i detta en aning om Ernst Jünger, samtidigt som han saknar tyskens distanserade kyla och stridsvurm:

Kapitel 40.

Onsdagen den 26 maj 1915

Pál Kelemen köper fyra limpor vitt bröd i Glebovka

Ryssarna är verkligen stadda på reträtt nu. Det har han kunnat konstatera under de senaste dagarna, då han ridit genom den ena illa åtgångna orten efter den andra, sett allt som den retirerande fienden lämnat efter sig, från vägarnas skräp och sopor, över döda eller döende soldater, till nyuppsatta vägskyltar med obegripliga namn i kyrilliska bokstäver. (För ett år sedan förde vägen till Lemberg; nu för den till Lvov; snart för den åter till Lemberg.

Kelemen har inget emot att åter vara på marsch och alls inget emot att de ryska invasionsstyrkorna drivs bort. Nyheten om det stora genombrottet vid Gorlice möttes dock med långt mindre jubel bland trupperna än man kunde tro. ”Alla här har blivit likgiltiga”, skriver han i sin journal, ”utnötta av den ständiga anspänningen.”

Sedan igår befinner de sig i den lilla staden Glebovka. När han och de andra husarerna red in var det två saker som fick honom att haja till. För det första: ett hus med intakta fönsterrutor bakom vilka han skymtade vita spetsgardiner. För det andra: en ung polska – hans blick söker ständigt unga kvinnor – som rörde sig genom en hop av soldater och ryska krigsfångar och som på sina händer hade vita handskar. Det tar lång tid innan han kan glömma de där handskarna och de där spetsgardinerna, glömma det oklanderligt vita i en värld av smuts och gyttja.

Idag har han fått reda på att det finns vitt bröd att köpa. Och led som han är vid det vanliga kommissbrödet, som antingen är degigt eller uttorkat, har också han gått att handla. Han köper fyra stora limpor vitt bröd. Kelemen noterar i sin journal:

Jag skär i en av dem. Den har ännu inte hunnit kallna. Dess starka, tjocka arom fyller mina näsborrar. Sakta, med något som nästan liknar vördnad, tar jag den första tuggan och försöker uppfatta smaken så tydligt som möjligt. Jag tänker att detta är samma vita bröd som jag en gång var van vid att äta, före kriget.

Jag äter och koncentrerar mig. Men min gom kan alls inte känna igen sig, och jag äter därför det här vita brödet som om det vore någon ny typ av föda, vars rykte och smak är helt okända för mig.

Efteråt förstod jag att brödet verkligen var detsamma som det hemmavid. Det var jag som hade ändrats; till det gamla goda vita bröd som jag tidigare tog för givet hade kriget givit en främmande smak.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 77 andra följare