Archive for mars, 2004

h1

Om alkohol

fredag, 26 mars 2004

Dricker alltmer sällan, inte av några moraliska skäl utan mest för att tillfällena blir färre, och för att konsekvenserna blir allt mer trista att bära – framför allt det sistnämnda. (Och vardagssupande har jag aldrig vant mig vid, kommen som jag är från den mer extrema delen av vodkabältet. Allt eller inget.)

Ibland är jag bakfull i flera dagar. Och sällan är det värt det, tyvärr.

Idag bakfull. Och noterar något jag ej tänkt på tidigare. Att läsa är svårt, nästan en plåga: orden vill liksom inte hitta in förbi de molande kvarnhjulen bak min panna. Däremot går det bra att skriva: orden hittar uppenbarligen lättare ut än in. En författare jag känner säger att han skriver bäst på avtändning. Vore dock synd att säga att jag skriver bäst bakfull. För mig räcker det att kunna skriva alls.

Annonser
h1

Om det tidsbundna

tisdag, 9 mars 2004

Tittar på några filmer ur den kända Hillman-serien av Arne Mattson, nu återutgivna på DVD. De är de värda. Häpnar över fotot, som bitvis är lysande. Häpnar över historierna, som till stor del är fåniga i sin komplexitet. Häpnar över de ansträngda tonfallen: talade folk verkligen så här, eller är det Dra-ma-ti-ssska konventioner som ekar?

Inte sällan är det just orden, talet, tonfallen, som orsakar det största avståndet. I både spel- och dokumentärfilmer. Så länge som folk inte talar är de någorlunda som vi. Kläderna till trots. När de öppnar munnen: ja, då infinner sig löjet. Häpnar över miljöerna, som till del är min egen barndoms hypermodernt kantiga interiörer, till del är ett svunnet Sveriges slott och herresäten. En speciell självbild anas, blanklackerad optimism från tidigt 60-tal. Detta var vi, har vi lämnat, detta håller vi på att bli.

Det är ofta när vi tror oss stå över tiden, som vi är som allra mest tidsbundna.

h1

Snöspår

måndag, 8 mars 2004

Våren dröjer.

Fotspår efter en mus som en fin piktur över nysnön: en lång och vindlande berättelse som skrivs i vitt. Plötsligt hejdas den den av grov interpunktion: en katt har gjort sitt. Allt upplöses där efter i ett virrigt klotter. Sedan skymtar berättelsens final: en alldeles klarröd bloddroppe, och bredvid den en musmage, spänd och grön som en färsk oliv.

Avtoning i form av idel semikolon, som försvinner i riktning mot vinbärsbuskarna.