Terrorns hus

Vårregn i Budapest och jag köar utanför Andrássy Boulevard 60.

Det är ett vanligt flervåningshus i sten, inte långt från den stora korsningen oktagonen. Det är också ett museum. I det här huset hade de ungerska pilkorsarna sitt högkvarter, och i källaren mördades hundratals motståndare och judar. Sedan, efter det att tyskarna kastats ut och ryssarna marscherat in, i en handling som är nästan FÖR symbolisk, övertog de ungerska kommunisternas politiska polis byggnaden, bytte ut dekor, slagord och delar av personalen – dock inte hela – och fortsatte att fängsla och tortera och mörda. (En av de som lär ha suttit här var Raoul Wallenberg.)

Starkast intryck ger givetvis källaren, med sina mörka celler, förhörsrum – med dagbrunn i golvet för snabb rengöring, långa, fuktiga korridorer, och en specialcell så liten att fången bara måste stå upprätt. Det är som hämtat rakt ur ”Natt klockan tolv på dagen”.

Jag har ofta svårt för museer, kroknar någonstans där vid 13:e montern eller 130:e tavlan, vacklar ut övermätt. Detta museum, ”Terrorns hus” är dock något annat, just därför att det främsta objektet är byggnaden själv: man står inte framför, ovan och och vid sidan om verkligheten, utan man befinner sig på ett sätt mitt i den.