Archive for maj, 2004

h1

Incident i Madrid

lördag, 22 maj 2004

Vaknar upp av ett skarp knall, följd av ylande sirener och motorbuller. Sätter mig tvärt upp, och tänker att ”Nu jävlar har dom sprängt…” men faller genast tillbaka med molande huvudvärk. Vacklar fram till de nogsamt fördragna gardinerna, kikar plågad ut i regnet. Det visar sig att blixten slagit ned i teatern här vid Plaza S:ta Ana.

Senare går vi ut på staden.

Det njutbara är självfallet inte spektaklet, som inte syns mer än i form av polisryggar, billig upphängd rekvisita samt pastellfärgade banderoller som mest liknar reklamen för en REA på lågprisvaruhuset Lidl. Nej, det njutbara är tomrummet bakom.

Plötsligt sker det som jag aldrig trott var möjligt: jag står mitt på den fyrfiliga Calle Alcala, som man annars bara korsar med livet som insats. Nu är den helt tom. Där finns bara människor som jag, vilka lite försiktigt och prövande går ut i annars förbjuden terräng, aningen förvirrade av det vacuum som plötsligt öppnat sig.

Annonser
h1

”La Historia”

fredag, 21 maj 2004

”La Historia” står det på affischerna man ser överallt i Madrid, och som tillkännager det stundande kungliga bröllopet. Men det är en händelse som bara ser ut som historia, men som aldrig kommer att bli det, utom möjligen i efterhand och då möjligen i kategorin ”Den sista gång som…”.

Däremot synliggör det något som alla historiker är medvetna om, att saker blir historiska inte bara på grund av vissa inneboende egenskaper, utan även för att vi väljer att kalla dem detta. Men i detta fallet? Nej. Nejnej.

Fantasifulla rykten kilar in sig i alla konversationer – som att det under de senaste dagarna stulits inte mindre än fem så kallade mikro-flygplan runtom i Spanien; kan man tänka sig ETA som genomför ett flyganfall i mopedfart kanske?

Spärrarna blir fler och fler i innerstaden, delar av mobiltelefontrafiken störs ut – eller är det bara ännu ett rykte – och ovan hustaken cirklar hela tiden helikoptrar, och låter sin fingrar av ljud söka in i varje skrymsle. På kvällen dricker jag den bästa Cai Perinha jag någonsin smakat. På baren El Rinconcito, på Esposo y mina – i huset mitemot bodde förresten Casanova mellan åren 1767-68. Det blir många drinkar, och kvällen liksom planar ut i mitt minne.