Vaknar upp av ett skarp knall, följd av ylande sirener och motorbuller. Sätter mig tvärt upp, och tänker att ”Nu jävlar har dom sprängt…” men faller genast tillbaka med molande huvudvärk. Vacklar fram till de nogsamt fördragna gardinerna, kikar plågad ut i regnet. Det visar sig att blixten slagit ned i teatern här vid Plaza S:ta Ana.
Senare går vi ut på staden.
Det njutbara är självfallet inte spektaklet, som inte syns mer än i form av polisryggar, billig upphängd rekvisita samt pastellfärgade banderoller som mest liknar reklamen för en REA på lågprisvaruhuset Lidl. Nej, det njutbara är tomrummet bakom.
Plötsligt sker det som jag aldrig trott var möjligt: jag står mitt på den fyrfiliga Calle Alcala, som man annars bara korsar med livet som insats. Nu är den helt tom. Där finns bara människor som jag, vilka lite försiktigt och prövande går ut i annars förbjuden terräng, aningen förvirrade av det vacuum som plötsligt öppnat sig.
Peter Englunds blogg 