På Omaha Beach

Jag står för första gången på Omaha Beach i Normandie – som den kommer heta även framgent, trots lokala affärsmäns försök att döpa om den till ”Guldstranden” – och tänker ”Jaha, detta är Omaha Beach”.

Molnen är låga, och det blygrå havet är på väg in över de grunda sandstränderna. Minnesmärken, vimplar, bilder och banderoller syns snart sagt överallt i Normandie, för detta är jubileumsår. Och överallt turister. På vägen genom Vierville-sur-Mer ligger de utlandsskyltade bilarna på rad.

Jag tjuvlyssnar på några besökares samtal nere på stranden Dog Green. De jämför med ”Rädda Meniga Ryan” – givetvis – och de verkar vara lite besvikna. Inte för att filmen ej motsvarar verkligheten (vilket den i viktiga stycken inte gör) utan för att verkligheten ej motsvarar filmen.

I detta åskådliggörs fiktionens och epikens kraft: den lägger sig nästan ofelbart framför den verklighet som den vill skildra, vecklar ut sig, och exproprierar den. Längre bort ligger batteriet vid Longues-sur-Mer, betongbunkrar inramade av välvårdade gräsplaner, och med vackert rostpatinerade pjäser, som blir avfotograferade av alla turister, inklusive undertecknad. Här behöver inte fantasin arbeta fullt lika hårt, och jag ser betydligt fler nöjda miner.