Nere för räkning

Kväll på bokmässan, och jag borde egentligen ha åkt på den stora festen på Börsen, men jag ligger kvar på mitt hotellrum, likt en ilandspolad fisk, kippande efter vatten.

Till dels är det ren utmattning, för en dag där nere i mullrande, malande hallarna kan knäcka den starkaste. Man blir liksom överlastad av alla intryck och möten, och ens olika perceptiva system kvider om nåd. Till dels beror det på att TV visar ”Apollo 13” och jag kan bara inte slita mig. Det var en tid i mitt liv, för några år sedan, då jag såg den om och om och om igen, nästan maniskt.

Det tog ett tag innan jag förstod varför.

Berättelsen om de tre självsäkra männen som inleder sin stora resa mot ett fjärran mål, bara för att drabbas av en oförutsedd katastrof – inbyggd, och liksom väntande sedan åratal – som plötsligt förvandlar triumffärden till en kamp för livet, den passade bara alltför väl in på mig själv då. Och likt det där barnet hos Freud, som genom att kasta bort sin lilla boll och återfinna den, försäkrade sig om sin mors återkomst, så kunde jag nog själv finna något slags trygghet i bilderna av farkosten som mot alla odds faktiskt återvänder till jorden igen.

Jag tog mig aldrig till Börsen, än mindre till den författarinfesterade baren på Park.