Insnöad

Jag vaknar och världen är vit. Snön piskar mot ansiktet när jag gläntar på dörren. Den gula katten, som aldrig tidigare sett snö, kliver skeptiskt och prövande ut, sjunker genast ned till magen, och liksom simmar genom denna nya, avskyvärda materia tillbaka till dörren och värmen.

Väderleksrapportens spådomar har än en gång slagit in. Vi är insnöade.

Jag skottar intensivt, med den där glädjen som intellektuella verkar känna över kroppsarbete. Det är ingen idé att ta bilen, men jag får skjuts in till staden och tåget av en snäll granne. Vid Jälla ser det ut som en målning av Napoleons reträtt från Moskva: ljusfläckar, kolonner av mörka, stillastående fordon, framåtlutade gestalter, suddiga i snöyran, vacklar fram medan det i dikena ligger eller hänger övergivna fyrhjulingar, täckta av ett tunt snölager. De jag skall möta i Stockholm är förvarnade. Resan får ta den tid den tar.

Och då, när jag inser att det är ingen idé att hetsa upp sig, för jag kan ändå inget göra, blir den långsamma, krypande färden genom de kastande snövindarna plötsligt märkligt rogivande. När jag når stationen har jag nästan somnat.

Om ömkan

På väg tillbaka från en föreläsning i universitetshuset – min första på flera år; det känns bra att åter stå där i tian, denna gång för att undervisa om känslornas historia under 1600-talet – passerar jag i bil en gammal, gammal tant som står vid vägsidan och med oändlig långsamhet böjer sig fram för att vittja sin brevlåda. Hennes rörelse är så långsam som vore den filmad i ultrarapid, och jag följer hennes i backspegeln, saktar in en smula. Hon böjer sig längre och längre fram, och hennes grepp om rullatorn hårdnar, nacken sträcks och hennes smala arm försvinner långsamt ned i gapet på den öppnade lådan, där den liksom stannar upp, som hade filmen stannat, och så försvinner hon ur mitt synfält och är borta.

Det tar dar innan jag kan släppa synen, och jag vet inte riktigt varför. Jag har flera sådana där upplevelser bakom om genom åren: förbiglidande scener.

Som den gamla kvinnan utanför hotellet i Hue, som jag såg leta i rännstenen, plocka upp något – och föra det till munnen. Som den unga kvinna jag såg för en 15 år sedan inne i Uppsala en höstdag, i närheten av Ofvandahls, som satt med ryggen bort från resten av passagerarna och med sitt ansikte mot rutan, och hon grät hejdlöst – och plötsligt tittade hon upp och såg att jag såg; och så rullade bussen bort.

Kan det verkligen bara vara enkel ömkan jag känner? Eller finns där inte också något mer, att jag på något vis möter mig själv i en annans gestalt: ”There but for the grace of God goes I”.