h1

Om ömkan

onsdag, 3 november 2004

På väg tillbaka från en föreläsning i universitetshuset – min första på flera år; det känns bra att åter stå där i tian, denna gång för att undervisa om känslornas historia under 1600-talet – passerar jag i bil en gammal, gammal tant som står vid vägsidan och med oändlig långsamhet böjer sig fram för att vittja sin brevlåda. Hennes rörelse är så långsam som vore den filmad i ultrarapid, och jag följer hennes i backspegeln, saktar in en smula. Hon böjer sig längre och längre fram, och hennes grepp om rullatorn hårdnar, nacken sträcks och hennes smala arm försvinner långsamt ned i gapet på den öppnade lådan, där den liksom stannar upp, som hade filmen stannat, och så försvinner hon ur mitt synfält och är borta.

Det tar dar innan jag kan släppa synen, och jag vet inte riktigt varför. Jag har flera sådana där upplevelser bakom om genom åren: förbiglidande scener.

Som den gamla kvinnan utanför hotellet i Hue, som jag såg leta i rännstenen, plocka upp något – och föra det till munnen. Som den unga kvinna jag såg för en 15 år sedan inne i Uppsala en höstdag, i närheten av Ofvandahls, som satt med ryggen bort från resten av passagerarna och med sitt ansikte mot rutan, och hon grät hejdlöst – och plötsligt tittade hon upp och såg att jag såg; och så rullade bussen bort.

Kan det verkligen bara vara enkel ömkan jag känner? Eller finns där inte också något mer, att jag på något vis möter mig själv i en annans gestalt: ”There but for the grace of God goes I”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: