Världen från motsatta sidan – Del 2

Att skåda världen från den motsatta sidan, del två. Nyklippt, iförd frack, rött nationsband och svarta lackskor sitter jag där som levande staffage på podiet under utdelandet av Nobelpriset.

Uppgiften är ångestfri. Det är bara sitta rakt upp och ned. Utsikten från ”Pingvinberget” är god på flera vis.

Intressantast är nog att se pristagarnas ansikten de där sekunderna när de vänder ryggen till publiken och vänder åter till sin stol. Det är ett naket och ovaktat ögonblick. Många, de allra flesta, strålar. Jag har tillochmed skymtat tårar. Men det går också att se sammanbitna käkar och stelnat grå anletsdrag, och det handlar inte alls bara om de många blickarnas plåga.

Få saker kan vara så skakande som stor framgång. Stort beröm skapar, liksom skarp kritik, behov av att freda sig, freda sitt jag från andras behov av definitioner.

Äppelträdet

Under natten vaknar jag av vinden, och på morgonen när jag går ut med soporna, ser jag att det gamla äppelträdet blåst omkull, knäckt på mitten. Den ljusa brottytan lyser mot den mörka och murkna barken. På marken fläckar av smältande snö, som en gammal raggig päls.

Kanske är det för att jag, för en gångs skull, har feber och känner mig elända som mitt lätt grumliga huvud snabbt växlar över från kausalt till finalt när jag söker förstå. Orsaken är det inte svårt att få fatt på: i flera år har myrorna byggt bon inne i de gapande sprickorna, och rötan har långsamt spritt sig. Sedan kom nattens nordliga vind. Men finalitetens varför bryter ändå vattenytan.

Är detta ett tecken? Och isåfall, hur skall det förstås? En timme senare ringer jag och meddelar att jag ej kommer att vara med på kvällens Nobelföreläsning. Och sätter sedan på ännu en panna te.