Att skåda världen från den motsatta sidan, del två. Nyklippt, iförd frack, rött nationsband och svarta lackskor sitter jag där som levande staffage på podiet under utdelandet av Nobelpriset.
Uppgiften är ångestfri. Det är bara sitta rakt upp och ned. Utsikten från ”Pingvinberget” är god på flera vis.
Intressantast är nog att se pristagarnas ansikten de där sekunderna när de vänder ryggen till publiken och vänder åter till sin stol. Det är ett naket och ovaktat ögonblick. Många, de allra flesta, strålar. Jag har tillochmed skymtat tårar. Men det går också att se sammanbitna käkar och stelnat grå anletsdrag, och det handlar inte alls bara om de många blickarnas plåga.
Få saker kan vara så skakande som stor framgång. Stort beröm skapar, liksom skarp kritik, behov av att freda sig, freda sitt jag från andras behov av definitioner.
Peter Englunds blogg 