Ornament eller fundament

Jag befinner mig i Rom, på spaning efter den drottning som dött, den snåla vinden blåser in från norr, bär med sig enstaka snöflingor, och jag fryser, hukar, huttrar, skakar som jag inte gjort sedan jag låg i armén. Mina gamla köldskador gör sig påminta och fingrarna blir varma, röda och svullna. Romarna uppenbarar sig i fullständigt löjliga staplar av ylle, och jag flinar åt dem, men ångrar snart flinet, och framåt eftermiddagen avundas jag dem deras apfula, knälånga täckjackor.

Jag har aldrig varit i Rom, och intrycket är givetvis överväldigande på en historiker.

Det förflutna är SÅ närvarande, tränger sig på en, pockar: palats, kolonnader, lämningar, rester, fragment överallt. Bara Velia och Palatinen får en kippa efter ord, och leta efter kejsarnamn i minnet. Så mycket kvar, ändå! Staden har ju varken bombats eller utsatts för reformkåta stadsplanerare, bortsett då från Mussolinis tafatta försök före kriget.

Det slår mig att jag framför mig skådar också två förhållningssätt till historien. Genom en turligt öppen port på Palazzo Matthei di Giove på via del Funari för mig Börje in på en helt fabulös innergård, byggd någon gång på 1500-talet, då lämningarna av det gamla Rom ännu grävdes upp för att återanvändas till utsmyckning. Väggarna är översållade av sarkofaglock, rester av reliefer, gravbyster. Ansikten slipade runda av tid och väder försvinner likt drunknade i putsen. Så här behandlas väl historien för det mesta: en pittoresk prydnad bara, inlagda i nuets ytputs. En bit bort: en rest av några gamla termer, bara en välvd yttermur återstår. Men den står kvar där, blott för att någon på medeltiden använde ruindelarna till att bygga hus med. Detta är det andra förhållningssättet: historien som det osynliga fundamentet, som bara finns kvar då det, faktiskt, ännu är i bruk, om än osynligt, dolt.

Mus i sitt eget hus

Jag har ett problem. Ett mycket litet. En mus. Under vasken finns ett hål, ett sådant där hål man alltid kunde se i Kalle Anka, där en mus gnagt sig genom väggen. Jag låter det vara kvar, för Gud vet var han eller hon annars kommer att tugga sig fram. Då och då kan man se den, en liten mus med stora svarta ögon och vitgrå mage, när den gör sina räder i komposthinken.

Vid sådana tillfällen håller hushållets kvinnliga medlemmar på genusordningen och piper. Jag lugnar dem tryggt och myndigt. Musen slinker bort.

Den senaste tiden har det hela tagit en något allvarligare vändning. Den trasiga diskmaskinen visade sig inte vara trasig, annat än i en rent teknisk mening: musen hade gnagt upp en slang och så när orsakat en översvämning. För att undvika en upprepning har fällor införskaffats, med tungt hjärta, ity jag har sett filmen ”Mus i sitt eget hus” och vet att de bäst skall lämnas ifred.

Katterna har gjort några försök, men misslyckats. Fällorna är av två olika typer: den gamla varianten, av trä, och någon hypermodern sak i plast. Jag har betat med ost – ”true to a form” – men när jag kollar på morgonen har båda fällorna slagit igen. Men ingen mus. Och betet är borta. Och helt plötsligt ÄR jag i filmen. Detta är vad som hände dem också. Och jag vänder mig om, citerar en av filmens repliker rakt av: ”Det här är ingen vanlig mus”. Roller och manus fanns väntande, och nu spelar vi bara vidare i vårt drama, musen och jag. Vad göra härnäst? Vad hände i filmen?

Om tigande

Det är både ett privilegium och en förbannelse att tillhöra den del av de tolkande klasserna som förväntas att ha en åsikt om allt och alla, i alla lägen. (Särskilt i dagens mediakultur, där tyckande inte sällan används istället för information, som en nödåtgärd, när det sistnämnda är en bristvara.) Ibland är det dock mycket lätt att tystna. Som de senaste dagarna.