Jag befinner mig i Rom, på spaning efter den drottning som dött, den snåla vinden blåser in från norr, bär med sig enstaka snöflingor, och jag fryser, hukar, huttrar, skakar som jag inte gjort sedan jag låg i armén. Mina gamla köldskador gör sig påminta och fingrarna blir varma, röda och svullna. Romarna uppenbarar sig i fullständigt löjliga staplar av ylle, och jag flinar åt dem, men ångrar snart flinet, och framåt eftermiddagen avundas jag dem deras apfula, knälånga täckjackor.
Jag har aldrig varit i Rom, och intrycket är givetvis överväldigande på en historiker.
Det förflutna är SÅ närvarande, tränger sig på en, pockar: palats, kolonnader, lämningar, rester, fragment överallt. Bara Velia och Palatinen får en kippa efter ord, och leta efter kejsarnamn i minnet. Så mycket kvar, ändå! Staden har ju varken bombats eller utsatts för reformkåta stadsplanerare, bortsett då från Mussolinis tafatta försök före kriget.
Det slår mig att jag framför mig skådar också två förhållningssätt till historien. Genom en turligt öppen port på Palazzo Matthei di Giove på via del Funari för mig Börje in på en helt fabulös innergård, byggd någon gång på 1500-talet, då lämningarna av det gamla Rom ännu grävdes upp för att återanvändas till utsmyckning. Väggarna är översållade av sarkofaglock, rester av reliefer, gravbyster. Ansikten slipade runda av tid och väder försvinner likt drunknade i putsen. Så här behandlas väl historien för det mesta: en pittoresk prydnad bara, inlagda i nuets ytputs. En bit bort: en rest av några gamla termer, bara en välvd yttermur återstår. Men den står kvar där, blott för att någon på medeltiden använde ruindelarna till att bygga hus med. Detta är det andra förhållningssättet: historien som det osynliga fundamentet, som bara finns kvar då det, faktiskt, ännu är i bruk, om än osynligt, dolt.
Peter Englunds blogg 
