Om stöveltofflor

I dryga femton år har jag bott i Rasbo, en socken halvannan mil nordost om Uppsala, långsamt men säkert har jag anpassat mig till livet här ute. Det senaste tecknet: jag har skaffat mig ett par stöveltofflor – mycket praktiska att ha under promenaden från huset till skrivarstugan då de är så lätta att ta av och på; som ett par träskor faktiskt, faste mer vattentäta.

Det var mina uttjänta röda gummistövlar som på detta viset fick en ny existens; förresten samma skodon fått min vän Kristian att ge mig en bestämd Pettson-varning, när han fick höra hur jag var klädd när jag ensam gått runt ute i vebon och samtalat med katten. Enkelt är det också. Två långa snitt så är stöveltofflan klar. Men en misstanke smyger sig över mig. Månne har Pettson också stöveltofflor? Måste gå till källorna och vinna klarhet.

Scillan har anlänt

Jag smyger över gräset som i ett minfält, rädd att trampa ned en enda scilla. Begriper inte varför jag oroar mig så mycket över dem just i vår. De har uppenbart blivit emblematiska för mig, symboler för det tillfälliga som måste gripas genast, det övergående som måste njutas nu. Antar att det har med åldern att göra.

Skrivandet löper bra, förmiddagstimmarna ilar förbluffande snabbt förbi. Det är alltid ett gott tecken. Så lämnar jag skrivarstugan och går för att äta lunch, trippandes mellan de blå punkterna av ljus i fjolårsgräset.