Fem små grisar

Efter att ha svept genom en rad av Granadas Hercule Poirot-filmatiseringar för TV från tidigt 90-tal, satte jag mig i midsommarhelgen ned för att njuta ännu en, ”Fem små grisar”, med David Suchet underbara tolkning av den excentriske lille belgiske detektiven som givet centrum för både uppmärksamhet och nöje. Suchet var lite äldre, lite rundare, lite mer tunnhårig, men lika bra som vanligt. Men annars var inte mycket sig likt.

Den klassiska pusseldeckaren har sin guldålder på 20- och 30-talet, och kan nog inte förstås utan bakgrund i den nyss genomlidna katastrofen kallad det första världskriget. Det låter kanske långsökt, men det handlar om obegriplig död, som slår ned i idyllen, och om jakten både på förövare och förståelse; och med dessa båda element funna infinner sig tröst, och såret i idyllen sluter sig. Det är det första världskrigets trauma metaforiserat till privat psykodrama.

Detta visar sig väl i TV-filmatiseringen, där morden sällan är vidare skakande, och där det slutar i den ljusa försoning som kommer av att brottet förklaras och mördaren grips.

När jag började se ”Fem små grisar” var det genast uppenbart att något hänt: berättandet var långt mer avancerat än det som var gängse i serien under tidigt 90-tal: mycket mer fragmentiserat, komplicerat, med flera motstridiga tidsplan, flera motstridiga berättelser samt ett långt mer drivet bildspråk – snabbare, och mer sepiatonat. Tonen var också långt mörkare. Den slutar också i fullständig tragik, utan någon som helst förlösning i sikte.

I flera dagar tänkte jag på den – i regel brukar de vara glömda på ett par timmar. Trodde först att det bara var ännu ett fall av Tiden som gör våld på Verket. Det intressanta är dock att detta inte stämmer. Agatha Christies relativt korta orginalverk (finns utgiven på svenska, under titeln ”2 x Christie”) rymmer flera av dessa element, inte minst den närmast postmoderna mångfalden på röster och perspektiv. Det är helt enkelt ett fråga om ett verk som plötsligt hamnat i synk med tiden, och på nytt blivit intressant.

Städning – igen

Trots att Kristinaprojektet inte är slutfört så unnar jag mig en katarktisk storstädning av min skrivarstuga. (Det var hursomhelst av nöden: min arbetsplats har helt grott igen under de senaste månadernas intensiva arbete: böcker har börjat lägga sig på varandra i svårgenomträngliga strata, och viktiga papper har liksom bara… försvunnit.)

Jag tycker mycket om detta moment, det är lugnande på något outgrundligt vis, samtidigt som det också markerar FRAMSTEG, att jag faktiskt kommit någon vart. Synbarligen så.

Solen skiner in genom de blekta gardinerna och plocket börjar. Jag finner böcker jag slog upp i januari, och som sedan har legat väntande på en ny blick. Jag hittar klyvkniven, som försvann i samband med sista köldknäppen i mars. Jag skäms lite. Till slut kan jag slå på den lilla lila dammsugaren, och förnöjt höra ett års samlade sand- och skräpskikt rassssssla ned i dess pappersmage.

Till slut är det klart och jag känner lugnet breda ut sig i min kropp som ett slags inverterad berusning. Golven är tomma, skrivbordet avtorkat. Tabula rasa.