Archive for augusti, 2005

h1

Recept på kanelbullar

tisdag, 30 augusti 2005

Kanelbullar bakar jag bara under terminerna. Något skall barnen ha för att det är skoltider, och få dofter kan dessutom göra mig så nöjd och lugn som den av nygräddade kanelbullar. Jag följer ett klassiskt recept:

1. Smält 150gr margarin i en kastrull. Blanda i 5dl mjölk. Värm på tills det är fingervarmt. Detta är ett viktigt moment. Degspadet får ej blir varmare, för då dör jästbakterierna av; eller ej heller mycket kallare, för då blir de slöa. I vilket fall så jäser degen dåligt.

2. Smula ned jästen i en skål. (Jag brukar använda sådan där färsk jäst man köper i små fyrkantiga paket. Det behöver inte vara av sorten för s.k. söta degar. Jag har i alla fall inte märkt någon skillnad.) Häll över det – just det! – fingervarma degspadet. Rör om tills jästen lösts upp. Nynna under tiden. Varför inte psalm 254?

3. Tillsätt 1dl socker och en halv tesked salt. Kanske lite kardemumma, om du tycker om den doften. (Vet du att det är svenskar och araber som tycker bäst om kardemumma? Det är förresten jättegott att göra glass med kardemummasmak.) Sockret är viktigt, igen för att jästbakterierna skall trivas riktigt bra.

4. Blanda i cirka 1,4 liter vetemjöl. Se till att ingen stör dig under nedräkningen av skopor. (Du vet: ”…7 …8 …9” – Rop i bakgrunden: ”Pappa, var är mina fingervantar?” Svar: ”Titta i nedersta lådan. Öh? …8 …10? Fan.”)

5. Knåda degen kraftigt. Knåda, knåda, knåda. Och håll på tills den känns smidig och utan knot släpper från skålens väggar.

6. Täck över degskålen med en ren handduk. Lämna den och låt jästbakterierna göra sitt jobb under en 30 minuter. Använd tiden till att läsa i en god bok. Varför inte Grimmelshausens ”Den äventyrlige Simplicissimus”?

7. När degen jäst färdigt så delar du den i tre lika delar. En per plåt, typ. Slå in delarna i handuken, så de ej blir kalla.

8. Bearbeta del efter del. Proceduren är givetvis densamma för varje. Ta klumpen, töj ut den med fingrarna så att den blir en grov rektangel och kavla sedan ut den så tunt det går. Stryk sedan ut fyllningen på den utkavlade degen. Fyllningen består av 50gr margarin (nedsmält i mikron) tillsammans med ½dl socker och en knapp matsked kanel, allt ihoprört. Rulla sedan ihop degen tills den blir liksom en lång tuuub. Skär upp tuuuben i bullsegment. Placera bullarna på en plåt. Ge skankarna till barnen, men säg – som min mamma alltid sa till mig -: ”Ät inte för mycket deg! Då får du ont i magen!” Right. Täck över var bullplåt med en handduk, och låt de jäsa i cirka 40 minuter. Under tiden kan du städa undan allt griseri. Ladda diskmaskinen. Under arbetet kan du lyssna på lite musik. Varför inte Tammy Waynette med ”Stand by your man”?

9. Värm upp ugnen till 250 grader. (Använd grillelementet om du gillar välgräddade bullar. Det gör jag.) Pensla de färdigjästa bullarna med en blandning av ägg och lite vatten, ihoprört. Strö över med pärlsocker.

10. Grädda var plåt mitt i ugnen i 7-8 minuter. Cirkus. Det beror så mycket på ugnen. Ta i alla fall ut när bullarna fått färg.

11. Servera tillsammans med iskall mjölk. Samt en film. Lämplig för barn och kanelbullar. Varför inte ”Mus i sitt eget hus”?

Annonser
h1

Högläsning för författare

torsdag, 25 augusti 2005

Även om vissa delar ännu återstår att skriva så har boken helt visst gått in i filigransskedet. Jag sitter nere i skrivarstugan och läser texten, långsamt, mening för mening för mening. För en gång skull så är stereon avslagen, så att jag skall kunna koncentrera mig fullt på orden, på hur det låter.

Det är ett av mina enklaste skrivråd: läs texten högt.

Vissa typer av fel är det svårt att läsa sig till, men man kan istället LYSSNA sig till dem. Det handlar framför allt om problem med rytm och dolda upprepningar. Läsandet tar tid. Nu är jag inne på tredje dagen. Men det är sannerligen värt det. På snart sagt var sida hittar jag fula saker att rätta till.

Det är bra.

För det stämmer mig alltid till misstänksamhet då jag inget finner, för jag vet att det intrycket ljuger. Jag VET att felen finns där. Det är oundvikligt. Men att nå detta stadium, då adverb stryks, småord flyttas och komman läggs till, är inte bara viktigt i sig självt.

Nu när jag efter ett långt sommaruppehåll sitter med den delvis glömda texten så kan jag stilla min vanligaste och värsta rädslor. Det är inte så illa. Det duger nog. Vi får se. Samtidigt gör en annan rädsla entré, visserligen en mindre sådan, men ändå. Det handlar om orken. För när man anar att man faktiskt rör sig mot final, då börjar man längta dit, då börjar man känna efter. Mjölksyran stiger snabbt.

h1

Omslagsfrågan

onsdag, 17 augusti 2005

Med lantbrevbäraren kommer idag ett första utkast till omslag från förlaget. Blir stående i köket med det i handen och skärskådar det, noga.

Vad gäller bokomslag har jag fasta åsikter.

När en bok möter en möjlig läsare i bokhandeln, handlar det om ett möte som troligtvis varar ett par sekunder. Maximalt. Och i genomsnitt. (Detta skulle säkert någon fiffig student i Marknadsföring kunna doktorera om, och mäta på millisekunden när.) Så ett omslag har alltså en YTTERLIGT kort tid på sig att fånga den möjliga läsaren, få honom eller henne att avbryta sitt ögonkretsande i bokhandelns överlastade signalkaos, och kanske tillochmed ta upp verket.

Så grundreglerna för omslag – enligt mig själv – är att de 1.) skall vara snygga, 2.) ej får vara för komplexa, och 3.) måste sticka av. Det finns också en regel 4.) nämligen att i det fall dessa principer kommer i konflikt, så har regel 3 företräde.

Mina omslag har hittills varit gjorda av samma person, den smått geniale Christer Jonsson, som har ett klassiskt och stilsäkert manér som jag uppskattar mycket. (Jag väljer omslagsbilden, Christer gör allt det andra. Det har förresten hänt flera gånger att titeln på boken ändrats, bara för att passa till en bra omslagsbild. Så var det med ”Den oövervinnerlige” som egentligen skulle hetat ”Syndafloden”, men det fungerade inte med den målning som jag prompt ville ha till omslag.)

Då min bok om Kristina skall komma ut på Bonniers, har jag varit spänd att se vad de skall göra av det hela. Jag blir mycket positivt överraskad. De har valt en motsatt väg än den jag är van vid och som jag uppskattar så mycket: ett helsvart omslag, med titeln (”Silvermasken”) i silverrelief, och sedan det som titeln anspelar på, drottningens begravningsmask, som tonar fram svagt bakom titeln.

Det är snyggt, enkelt och sticker av. Kryss, kryss, kryss i mina kravrutor. Jag meddelar min förtjusning per e-post till Eva B.

h1

Hålet i rymdtidväven

lördag, 13 augusti 2005

Hemma i Boden på snabbvisit. Stadens allra mest explosiva förvandling verkar ha bromsats in. Det var ett tag då jag inte kunde komma hem utan att ännu ett hus försvunnit, rivits eller brunnit ned, och med den ännu några fragment av min barn- och ungdom. Genomgår återvändarens typiska riter, vandrar bland annat förbi min gamla gymnasieskola – det som ännu står – och hoppas att ett vagt kritklotter på en röd tegelsten kanske ändå har med mig och min tid där att göra.

Kör sedan bort över den höga viadukten, och minns en märklig upplevelse jag hade där för ett par år sedan. Även då höll jag på att passera den, när jag i min ena ögonvrå anar någon som ser exakt ut som min bror Mats – fast 25 år yngre. Och hjärnan åkte blixtsnabbt frihjul. Tänk… om det också VAR han, 25 år yngre, att jag råkat åka genom ett hål i rymdtidväven och hamnat i det Boden jag ännu inte lämnat. Och då skulle jag kunna följa efter honom! För han var säkert på väg till en av våra fester – ett tag var det nog det enda vi gjorde, festade alltså, drack Silver-rom & Cola, lyssnade på Hot Chocolate och malde i oändlighet om ”Framtiden”. Och, och, då skulle jag kunna få träffa alla innan vi skingrades… även mig själv!

Och här gjorde fantasin en tvärbromsning.

En sak att möta alla andra. Men vad skulle jag säga om jag mötte mig? Skulle jag ens tycka om mig? Och vad skulle mig säga om jag?

h1

Fermentering

onsdag, 10 augusti 2005

Fermentering. Det ordet brukar jag använda. Ibland jäsning. Det handlar om samma sak. Då och då har jag gått ned i den låsta och skuggsvala skrivarstugan – där gardinerna är fördragna och kontakterna urdragna – för att hämta något, och ofelbart gett den tysta datorn ett ögonkast, men stålsatt mig.

Boken ligger där, och jäser. Väntar på hösten.

Tricket är urgammalt, och handlar givetvis om distans. När detta avstånd infunnit sig mellan skaparen och det skapta, mellan skribenten och texten, så brukar man kunna se alla problem så mycket enklare, alla felen så mycket lättare, alla maneren så mycket tydligare. Det är dock sällan jag kunnat unna mig denna lyx, och låta texten vila i nästan en och en halv månad. I regel får jag nöja mig med ett par veckor.

Dock: det är inte utan bävan jag ser fram emot måndagen den 22. Tänk om jäsningen gått för långt? Tänk om distansen blivit för stor? Tänk om det bara är… skräp? Det är den vanliga gamla grå osäkerheten som sticker upp sitt tryne. Snabbt stänger jag dörren om monstret och går ut i sommarsolen igen.

h1

Vi förlorar ännu en katt

måndag, 8 augusti 2005

Jag vänjer mig aldrig. Fast jag gjort det flera gånger förut.

Jag vandrar spanande längs en landsväg, där bilarna svischar förbi; det höga gräset bugar sig med någon sekunds fördröjning för var förbifart. Till slut ser jag en fläck av gult lysa, kommer närmre, och ser – mycket riktigt – det är den gula katten, Soda. Ihjälkörd.

För barnens skull hoppas jag att skadorna är minimala, och åtminstone den bönen blir hörd. Det syns bara lite blod runt munnen, som på en Hollywoodfilm nästan. Nacken är knäckt. Jag lyfter upp den ännu varma kroppen och bär iväg den i en brun pappåse från ICA. Baktassarna sticker upp och gungar i takt med mina steg.

Senare står jag sammanbiten i ett hörn av trädgården och hackar mig ned genom rötterna under en stor björk. Bredvid på gräset ligger katten, inlindad i en gammal matta. Högen med mörk jord växer. Jag tänker att, javisst, detta tillhör uppväxten, detta är det sätt varpå döden blir fattbar även för ett barn, men denna rationalisering biter inte; dottern är förkrossade och jag med henne. (Pojkarna är skyddade av tonårstidens naturliga självupptagenhet.)

Förstår inte riktigt varför. Det är ju ändå bara ett djur. Jag ser mig själv som tämligen hårdhudad. Har sett en hel del gräsligheter i mitt liv (får ibland blixtminnen – det som på engelska kallas flashbacks -, särskilt från Afghanistan 1996). Och vet att jag kan ta det.

Så min egen skarpa reaktion här stör mig. Och förbryllar. För det kan ju inte bara vara så enkelt att jag aldrig vänjer mig, kanske snarare att jag i denna situation åter blir en gosse på tio år, som står och gräver en grav åt ett dött djur. Det är som om min kropp minns något som mitt sinne sedan länge glömt.