h1

Vi förlorar ännu en katt

måndag, 8 augusti 2005

Jag vänjer mig aldrig. Fast jag gjort det flera gånger förut.

Jag vandrar spanande längs en landsväg, där bilarna svischar förbi; det höga gräset bugar sig med någon sekunds fördröjning för var förbifart. Till slut ser jag en fläck av gult lysa, kommer närmre, och ser – mycket riktigt – det är den gula katten, Soda. Ihjälkörd.

För barnens skull hoppas jag att skadorna är minimala, och åtminstone den bönen blir hörd. Det syns bara lite blod runt munnen, som på en Hollywoodfilm nästan. Nacken är knäckt. Jag lyfter upp den ännu varma kroppen och bär iväg den i en brun pappåse från ICA. Baktassarna sticker upp och gungar i takt med mina steg.

Senare står jag sammanbiten i ett hörn av trädgården och hackar mig ned genom rötterna under en stor björk. Bredvid på gräset ligger katten, inlindad i en gammal matta. Högen med mörk jord växer. Jag tänker att, javisst, detta tillhör uppväxten, detta är det sätt varpå döden blir fattbar även för ett barn, men denna rationalisering biter inte; dottern är förkrossade och jag med henne. (Pojkarna är skyddade av tonårstidens naturliga självupptagenhet.)

Förstår inte riktigt varför. Det är ju ändå bara ett djur. Jag ser mig själv som tämligen hårdhudad. Har sett en hel del gräsligheter i mitt liv (får ibland blixtminnen – det som på engelska kallas flashbacks -, särskilt från Afghanistan 1996). Och vet att jag kan ta det.

Så min egen skarpa reaktion här stör mig. Och förbryllar. För det kan ju inte bara vara så enkelt att jag aldrig vänjer mig, kanske snarare att jag i denna situation åter blir en gosse på tio år, som står och gräver en grav åt ett dött djur. Det är som om min kropp minns något som mitt sinne sedan länge glömt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: