h1

Högläsning för författare

torsdag, 25 augusti 2005

Även om vissa delar ännu återstår att skriva så har boken helt visst gått in i filigransskedet. Jag sitter nere i skrivarstugan och läser texten, långsamt, mening för mening för mening. För en gång skull så är stereon avslagen, så att jag skall kunna koncentrera mig fullt på orden, på hur det låter.

Det är ett av mina enklaste skrivråd: läs texten högt.

Vissa typer av fel är det svårt att läsa sig till, men man kan istället LYSSNA sig till dem. Det handlar framför allt om problem med rytm och dolda upprepningar. Läsandet tar tid. Nu är jag inne på tredje dagen. Men det är sannerligen värt det. På snart sagt var sida hittar jag fula saker att rätta till.

Det är bra.

För det stämmer mig alltid till misstänksamhet då jag inget finner, för jag vet att det intrycket ljuger. Jag VET att felen finns där. Det är oundvikligt. Men att nå detta stadium, då adverb stryks, småord flyttas och komman läggs till, är inte bara viktigt i sig självt.

Nu när jag efter ett långt sommaruppehåll sitter med den delvis glömda texten så kan jag stilla min vanligaste och värsta rädslor. Det är inte så illa. Det duger nog. Vi får se. Samtidigt gör en annan rädsla entré, visserligen en mindre sådan, men ändå. Det handlar om orken. För när man anar att man faktiskt rör sig mot final, då börjar man längta dit, då börjar man känna efter. Mjölksyran stiger snabbt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: