h1

Hösteufori

tisdag, 6 september 2005

Björkarna har börjat att slå i gult, och nedanför äppelträden ligger fallfrukten utspilld, som ett övergivet pussel som vägrar att gå ihop. Snart kommer rådjuren på sina skymningsräder, ditlockade av doften av jästa äpplen. Vilket inte är någon elak lukt. Schiller älskade den till den grad, att han alltid hade ruttnande äpplen i en av sina skrivbordslådor när han skrev.

Jag har alltid tyckt om hösten, ända sedan jag var ett barn: den bär på ett hopp om förvandling, om skörd, om något nytt och omvälvande som väntar under de höga, blåkalla skyarna. Andra årstider är jag lite mer kluven till. Sommaren bryter ofta det som våren lovat, och vintern är mer av ett tillstånd än en årstid. Hösten är mer ärlig: den är en berättelse med tydlig båge, i rörelse mot det slut som består i den första snön. Den smusslar inte med att skörd och förvandling också är belagt med ett pris. Snart skall jag resa, och när jag är åter kommer lönnarna vid grinden lysa i rött, orange och gult, och jag kommer att kisa upp mot dem i solen och jag kommer vara mycket lycklig.

Annonser
%d bloggare gillar detta: