Archive for 28 september, 2005

h1

Blackhawk up

onsdag, 28 september 2005

Irak. Den bästa platsen i en Blackhawkhelikopter är strax bakom de två skyttarna. Det finns inget plexiglas runt deras kulsprutor, och man har därför en fantastisk vy nedåt.

Solen har just gått upp när helikoptern lättar. Bagdad ligger invärvt i ett gult dis, och under oss vaknar staden, och det är först från luften som man ser hur jättelik den är. Under den vida svängen över Tigris skymtar många av de gigantiska byggnader och minnesmärkena som tv så ofta dröjt vid, som det Republikanska palatset med sin intensivt blåa dom, och det bisarra segermonumentet vid Zaitun, med två jättelika korsade svärd som hålls av två jättelika nävar – enligt myten formade efter Saddams egna händer. Men strax lämnar vi dem bakom oss, palatsen, de hålsprängda ministerierna och all den neostalinistiska skrytarkitekturen, och svänger ut över den vanliga staden.

Husen är platta, låga och bär alla samma ljusbruna nyans. Vi ser barn på väg till skolan, människor på väg till arbetet – ja, de som har ett: arbetslösheten är 60-85%, beroende på hur du räknar – magra, vilda hundar, bilar, åsnekärror, sopor.

Området under oss skiftar så karaktär, blir gyttrigare, fattigare: här är det inte många hus som har satellitdisk på taket. Sadr City. För att lura eventuella robotar fäller den ramsvarta helikoptern bloss, som faller mot marken med en svans av tunn, vit rök.

Så kommer vi ut över de torra, glest bevuxna fälten söder om staden. En flock getter skräms i sken av rotorernas dova pulsljud; en flock får vandrar lugnt vidare i dånet, vaktade av en ung man i dishdasha. När vi lägger oss i en skarp sväng över några stora lundar med gröna dadelpalmer, och skytten på höger sida börjar luta sig ut i sin sele, och föra kulsprutan oroligt fram och tillbaka, är det bara musiken av Creedence Clearwater Revival, eller Doors, som fattas. Skyttens kevlarväst är dekorerad med en liten tygchihuaua, och baktill på hans mörkgröna flygarhjälm sitter ett runt tygmärke med Kenny, en av figurerna från South Park: ”You sent my son to Iraq – You Bastard!”

Vi landar tio minuter senare i ett moln av damm, färgat orange av morgonsolen.

Annonser
h1

Jag drömmer om Anders

onsdag, 28 september 2005

Irak. Efter en sen men utmärkt middag i skymningen – grillad kotlett och hummer, cheesecake till efterrätt – hamnar vi dästa i ett av logementen, och på en dammig tv ställd i en improviserad bokhylla gjord av gamla proviantlådor av papp tittar vi på Ridley Scotts ”Gladiator”. (Soldaterna är mycket välförsedda med DVD-filmer.) Jag får en Gatorade med apelsinsmak av Scott, vår värd.

Det är en tid sedan jag såg ”Gladiator” nu, och efter ett tag är jag helt inne i den. (Citat ur filmen: ”What do the people care about Germania?”; svar: “They care about the greatness of Rome”.) Finalen, striden mellan Maximus och Commodus, har just inletts så kommer den första smällen.

Hård, skarp, hög, kort. Två dämpade knallar hörs så i fjärran. Stämningen på basen är avslappnad, men urverket är fullt uppdraget, och det krävs lite för att utlösa det. Soldater springer runt, tittar, ropar och frågar – ”det var nära!”. Vi går ut i det ljumma mörkret.

På horisonten skimrar en brandgul aura: det är återskenet från Bagdad. Basens egna tunga granatkastare skjuter ut i natten. Längre bort dalar lysgranater vinglande ned mot marken. En, ännu en, en tredje, en fjärde. Det syns röda bloss från helikoptrar, och natten är full av deras dunkande, wobblande rotorljud.

Granatkastarnas hårda smällar hörs en bra bit efter midnatt, och sängen skakar lätt vid var knall, men till slut somnar jag, med gula skumgummiproppar djupt inkörda i öronen. (Nästa morgon får vi veta, att ännu en patrull från basen attackerats med en bomb, och att en pansarbandvagn av typ M-113 träffats, och vält. Två man är döda, tre skadade.)

Under natten drömmer jag om Anders, en vän som avled för några år sedan. I drömmen lever han, men jag vet att han verkligen ÄR död, och när jag berättar detta för honom, blir han alldeles ljusgrå i ansiktet, sjunker ihop framför mig. Det är insikten om att han är död som dödar honom. Jag gråter i drömmen, förtvivlad över vad jag gjort. När jag vaknar upp känns det i mina ögon som om jag gjort det i verkligheten också.