h1

Ännu några stupade

torsdag, 29 september 2005

Irak. Varje gång någon stupat, stängs omedelbart alla utgående kommunikationer under 24 timmar: telefon, e-post, internet. Communication Blackout. Det är så att de anhöriga ej skall få höra om dödsfallet av någon annan än de militära myndigheterna. Det är den andra gången på tre dar som detta sker.

Vi går och äter frukost. Omelett med lök, paprika, tomat, ost och svamp. Allt är som vanligt. Det prat jag hör handlar om Rita. Orkanen alltså.

Helgkänsla. Ovanligt många av de unga soldaterna är nämligen i inre tjänst: vandrar bara runt i kortbyxor, t-shirt och flip-flops, städar, sorterar materiel, rengör sina dammiga vapen. (Någon berättar för mig, att det 50cal maskingevär de har på sin Humwee ursprungligen suttit i en B-17, flygplan av den typ som bombade Tyskland under andra världskriget, och att de legat i flygvapnets förråd sedan dess. Tills nu, vill säga.)

Att gå genom korridoren är en rörelse genom tunna akustiska lager. Det är som om man själv gled längs radions FM-skala. Från snart sagt varje logement slår det ut musik: Korn, Marilyn Manson, Methodman, Too Short, The Hives, Twista, Static Axe, Disturbed, Evanesence, Petey Pablo. Se där soundtracket till framtidens spelfilmer om Irakkriget. Och öppningsmusiken till ”Apocalypse Now: Iraq”, med en korpsvart apachehelikopter som svänger i slow-mo mot en ökenskymning, ja, blir troligtvis 3 Doors Down med ”Changes”. Samt Drowning Pools ”Let the bodies hit the floor” till stridsscenerna. Det är Rap- och Alternative Rock-generationen som krigar nu.

Annonser
%d bloggare gillar detta: