Archive for 30 september, 2005

h1

Lunch på kanalbanken

fredag, 30 september 2005

Framåt lunchtid är hettan överväldigande. Det är så varmt att luften verkar anta vätskeform, som man bara rör sig genom med svårighet, som om varje steg vore ett simtag. Vi värmer våra MRE:s (Meals Ready to Eat) genom att lägga de ljusbruna foliepåsarna på pansarbandvagnens ovansida. Efter en tid på det kokheta pansaret är de klara att äta.

Jag sätter i mig en påse ”Minestrone Stew 357-05”. Sköljer ned det med solvarmt vatten, uppblandat med rött Gatorade-pulver. Genom den nedsänkta bakrampen letar sig solens vassa strålar allt längre in, och vi kryper sakta, sakta undan, pressar oss mot väggarnas alla balkar och stag i jakt på ännu en handsbredd skugga. Någon mäter: +49. Min urin är mörkbrun. Det är tecken på uttorkning.

Samtalet börjar långsamt stanna av. En av männen berättar att han tog värvning för att han ville bryta med ett liv som hamnat i en återvändsgränd, komma bort från bekymmer och ett hotande åtal. ”Men”, säger han sen, efter en tystnad, ”fängelsestraffet skulle ha varit kortare”. Strax efteråt somnar han, liksom uppstöttad i sittande ställning av sin styva, camouflagefärgade kevlarväst. Hans huvud vickar bakåt och svett ritar ljusa streck på hans kinder. Det blir tyst. Allt som hörs är det monotona drönet från tre bepansrade schaktmaskiner en bit bort, som håller på att plana ut kanalvallen vi står på. (Pansarbandvagnen jag åker med, en hög, sandfärgad Bradley, är här för att skydda dem från krypskyttar.) Tanken är att göra kanalvallen mindre användbar för de upprorsmän som brukar ligga i försåt här, i syfte att attackera de amerikanska konvojer som regelbundet dånar förbi ute på den stora motorvägen ett par hundra meter bort. (Det är huvudleden mellan Kuwait och Bagdad; amerikanerna kallar den för Route Tampa.)

Vi tenderar att förknippa liv med värme, men i viss mån är det tvärtom. Maskiner har inga problem med den här hettan: det bevisas av ljudet från motorer som både bild- och bokstavligen talat spinner här i solgasset. Allt medan människans vilja och tankar mjuknar och tappar sin skärpa, som om de börjat smälta. I extrem kyla är det tvärtom: då bryter maskinerna ihop, medan den väl påbylsade människan strävar vidare. Då kan vi ännu känna oss som vore vi maskinernas övermän – stället för att som här, dröja fångna i deras innanmäten.

Inget, absolut inget, händer på 13 kvävande heta timmar, förutom att några irakiska bönder kommer och börjar skörda de gröna bönorna som växer på fälten nedantill. Vi går ned och får smaka.

På natten drömmer jag att min anteckningsbok tagit slut, varför jag går över till PX-en för att köpa en ny. Allt som finns är dock ett färgglatt litet block för barn, format som en hund, men jag vågar inte använda den, då jag är rädd för att man ska skratta åt mig.

Annonser