Illustrationsfrågan

Diskussioner om illustrationerna med förlaget. Boken om Kristina skall innehålla bilder, så långt är vi överens. Frågan är bara hur många, och var.

Ett tag var det inte ovanligt att hitta historiker som trodde att det där med popularisering, det var lätt som en plätt. Man bara slängde ut notapparaten och slängde in BILDER. Massor av dom. Överallt i texten, allt medan bokstäverna meandrade sig fram mellan dessa stora vägspärrar i fyrfärg. Ibland kan det vara försvarligt att ha bilder kringströdda i den löpande texten, framför allt då bilderna i sig spelar en stor roll i framställningen. (Se t.ex. Simon Schamas bok om Rembrandt – jag höll på skriva biografi, men det är det strängt taget inte.)

Men annars är det lätt att få intrycket av en text med taskigt självförtroende, som inte tror sig om att stå själv, utan behöver slänga till läsaren ständiga små adrenalinkickar i fyrfärg, underförstått så att han eller hon inte skall somna. Jag tycker inte om det. Inte i mina egna böcker. Jag tycker att det drar uppmärksamheten bort från texten, och det splittrar också intrycket av den grafiska helheten. Så min ideologi i denna fråga, är att bilder skall helst placeras i egna sjok, som små visuella essäer. Och så blir det även i Kristinaboken.

Om deadlines

Jag sitter åter i min alltmer kaotiska skrivarstuga, och boken om Kristina rör sig långsamt men säkert mot sin fullbordan. Och jag tänker än en gång på detta med långsamheten. För här har jag lyckligtvis lärt mig något genom åren.

Fallen som jag är för perfektionism och prestationsraseri brukar jag inte sällan bli uppjagad över att ett skrivprojekt inte rör sig enligt plan rent tidsmässigt. Kanske springer detta ur det faktum att min skrivskola har hetat dagspress. Nu har jag skrivit för olika dagstidningar i över 15 år, och då lär man sig – bland annat – att med en närmast religiös känsla respektera deadlines. Är det beställt till ett visst datum skall det vara klart till ett visst datum. I detta ryms viss yrkesstolthet. Så är det när man skall leverera en krönika eller en recension eller en essä.

Det är dock annorlunda med böcker, har jag funnit. Där måste det få ta sin tid. Det är trots allt MITT namn – och inte förläggarens – som skall stå på omslaget. Men jag har lätt att bli sur över att det går för långsam. Men jag vet nu, att allt som spelar någon roll är rörelseriktningen. Hastigheten är irrelevant. ATT det rör sig betyder allt, HUR FORT inget. Men jag skall nog hinna i tid den här gången.

Hemma igen

Så står jag än en gång och trängs med alla andra fredagsstirriga i grönsaksdisken på Gränby Centrum. Konstigt, mycket konstigt.

Den värsta tröttheten har börjat släppa – jag har förstått att den är ett slags baksmälla, efter att ha levt under en längre tid med närmast konstant adrenalinpåslag – men inte overklighetskänslorna. Och det är sådana här situationer som känns overkliga, jag själv som en person som rör sig i en annan, långsammare takt, medan alla andra bara dånar förbi. (Lite granna som i den där berömda rockvideon med Madonna.)

Jag lider av något slags mild depression, men även den har börjat klinga ut, nött tunn och genomskinlig av hårt arbete. Och jag har blixtminnen. Och jag tänker gång på gång på människor jag träffade. Eller bara såg. Och jag upplever stygn av, ja, det måste vara dåligt samvete. Och – detta känns mest märkligt av allt – jag kan ibland tillochmed längta tillbaka. Jag lyfter ner påsen med tomater i kundvagnen, och skjuter den framåt i trängseln. Allt går mycket långsamt.

Mad Max och Mad Minute

Irak är inte Vietnam och Bagdad är sannerligen inte Saigon, denna nu närmast sagomytiska plats av glitter och synd, dit soldaterna kunde åka efter striderna, flanera, shoppa, gå på barer, bordeller eller discon. Bagdad är inte att tänka på. Bagdad är off-limits. För i Bagdad finns Odjuret, och förirrar du dig i den sandfärgade labyrinten kommer han och tar dig, stoppar dig i sin säck, och sen skär han av ditt huvud i bästa sändningstid i al-Jazeera. Basens alla murar, splitterskydd, sandsäcksvallar, stormhinder, inpasseringskontroller, kulsprutetorn och kilometer på kilometer med glänsande bukter med razorwire, de är gränsen. Där slutar den trygga världen.

Skyttesoldaterna och alla tankers gör sina dagliga Mad Max-utbrytningar längs de stora huvudvägarna, eller in i det extremt farliga område som löper ned mot Tigris, och som går under smeknamnet ”The Hinterlands”. Men de flesta lämnar sällan eller aldrig basens bubbla. För dem är Irak bara solgasset och dammet, de neddimpande granatkastargranaterna samt dånet av bomber eller rasslet från en ”mad minute” av skottlossning i fjärran, när en patrull kört in i ett bakhåll.

(Regeln är, berättade en sergeant för mig, när vi efter frukost stod och lyssnade till en sådan där kakofoni, att en eldstrid i regel avgörs på de första 60 sekunderna.) Hur många bilbomber som helst kan brännas av uppe i Bagdad – här tonar de ändå bara bort i kulissen av vardagsljud. Folk borta i USA (eller hemma i Sverige) vet förmodligen mer om det allmänna läget i Irak än en person på plats. ”Ännu en stor bilbomb? Tja, jag såg en stor rökpelare långt bort, och det verkade inte vara sopor som brann.”

Det går att se på tv i matsalen, men det är krigsmaktens egna sändningar, och där visas det ytterligt sällan nyheter från Irak. Matsalen, ja. Det är bubblan i bubblan. Att komma in där från hettan är en omtumlande upplevelse. Plötsligt bryter man loss från den heta luften, lite som en simmare som dyker på huvudet i vatten, fast tvärtom, och plötsligt befinner man sig inne i en underbart sval, skinande ren och väl upplyst lokal, med vitt kakelgolv, blå bord och stolar, samt bländvita väggar prydda med baseball- och fotball-souvenirer.

Att dag ut och dag in se dessa mängder med pansarfordon och humwees och lastbilar och soldater, får en givetvis att ana skalan på den amerikanska insatsen. Ett besök i matsalen är dock det sista, avgörande beviset på att vi har att göra med världens enda återstående supermakt. Man kan där välja mellan ett trettiotal olika rätter vid varje måltid, och antalet dryckesvarianter är säkert det dubbla. (Mina favoriter bland de ej kolsyrade är Cherry Kool-aid och bland de kolsyrade Mountain Dew.) I regel finns det runt femton olika efterrätter – samt en varm paj; idag körsbär – varav en fem, sex olika smaker av Baskin Robbins-glass. (Ja, du kan beställa en milkshake, eller själv göra dig en Rootbeer Float.)

Allt detta kräver givetvis en ofantlig apparat, som aldrig vilar. När man är ute på nattpatrull möter man hela tiden tungt lastade konvojer från Kuwait (organiserade av Halliburtonföretaget KBR och ofta bemannade av förare från tredje världen) som dånar fram i vild fart genom mörkret, eskorterade av pansrade guntrucks, bemannade av nervösa soldater som då och då skickar iväg bågar av rött spårljus ut i natten.

En stor del av soldaternas göra handlar just om att patrullera den stora motorvägen till Kuwait och hålla den öppen för underhållet. Irak är en abstraktion. Som en sa: ”Orsaken till att vi är här i det här landet, är för att vi skall få ost i omeletten på morgonen”.