h1

Mad Max och Mad Minute

lördag, 1 oktober 2005

Irak är inte Vietnam och Bagdad är sannerligen inte Saigon, denna nu närmast sagomytiska plats av glitter och synd, dit soldaterna kunde åka efter striderna, flanera, shoppa, gå på barer, bordeller eller discon. Bagdad är inte att tänka på. Bagdad är off-limits. För i Bagdad finns Odjuret, och förirrar du dig i den sandfärgade labyrinten kommer han och tar dig, stoppar dig i sin säck, och sen skär han av ditt huvud i bästa sändningstid i al-Jazeera. Basens alla murar, splitterskydd, sandsäcksvallar, stormhinder, inpasseringskontroller, kulsprutetorn och kilometer på kilometer med glänsande bukter med razorwire, de är gränsen. Där slutar den trygga världen.

Skyttesoldaterna och alla tankers gör sina dagliga Mad Max-utbrytningar längs de stora huvudvägarna, eller in i det extremt farliga område som löper ned mot Tigris, och som går under smeknamnet ”The Hinterlands”. Men de flesta lämnar sällan eller aldrig basens bubbla. För dem är Irak bara solgasset och dammet, de neddimpande granatkastargranaterna samt dånet av bomber eller rasslet från en ”mad minute” av skottlossning i fjärran, när en patrull kört in i ett bakhåll.

(Regeln är, berättade en sergeant för mig, när vi efter frukost stod och lyssnade till en sådan där kakofoni, att en eldstrid i regel avgörs på de första 60 sekunderna.) Hur många bilbomber som helst kan brännas av uppe i Bagdad – här tonar de ändå bara bort i kulissen av vardagsljud. Folk borta i USA (eller hemma i Sverige) vet förmodligen mer om det allmänna läget i Irak än en person på plats. ”Ännu en stor bilbomb? Tja, jag såg en stor rökpelare långt bort, och det verkade inte vara sopor som brann.”

Det går att se på tv i matsalen, men det är krigsmaktens egna sändningar, och där visas det ytterligt sällan nyheter från Irak. Matsalen, ja. Det är bubblan i bubblan. Att komma in där från hettan är en omtumlande upplevelse. Plötsligt bryter man loss från den heta luften, lite som en simmare som dyker på huvudet i vatten, fast tvärtom, och plötsligt befinner man sig inne i en underbart sval, skinande ren och väl upplyst lokal, med vitt kakelgolv, blå bord och stolar, samt bländvita väggar prydda med baseball- och fotball-souvenirer.

Att dag ut och dag in se dessa mängder med pansarfordon och humwees och lastbilar och soldater, får en givetvis att ana skalan på den amerikanska insatsen. Ett besök i matsalen är dock det sista, avgörande beviset på att vi har att göra med världens enda återstående supermakt. Man kan där välja mellan ett trettiotal olika rätter vid varje måltid, och antalet dryckesvarianter är säkert det dubbla. (Mina favoriter bland de ej kolsyrade är Cherry Kool-aid och bland de kolsyrade Mountain Dew.) I regel finns det runt femton olika efterrätter – samt en varm paj; idag körsbär – varav en fem, sex olika smaker av Baskin Robbins-glass. (Ja, du kan beställa en milkshake, eller själv göra dig en Rootbeer Float.)

Allt detta kräver givetvis en ofantlig apparat, som aldrig vilar. När man är ute på nattpatrull möter man hela tiden tungt lastade konvojer från Kuwait (organiserade av Halliburtonföretaget KBR och ofta bemannade av förare från tredje världen) som dånar fram i vild fart genom mörkret, eskorterade av pansrade guntrucks, bemannade av nervösa soldater som då och då skickar iväg bågar av rött spårljus ut i natten.

En stor del av soldaternas göra handlar just om att patrullera den stora motorvägen till Kuwait och hålla den öppen för underhållet. Irak är en abstraktion. Som en sa: ”Orsaken till att vi är här i det här landet, är för att vi skall få ost i omeletten på morgonen”.

Annonser
%d bloggare gillar detta: