h1

Hemma igen

fredag, 7 oktober 2005

Så står jag än en gång och trängs med alla andra fredagsstirriga i grönsaksdisken på Gränby Centrum. Konstigt, mycket konstigt.

Den värsta tröttheten har börjat släppa – jag har förstått att den är ett slags baksmälla, efter att ha levt under en längre tid med närmast konstant adrenalinpåslag – men inte overklighetskänslorna. Och det är sådana här situationer som känns overkliga, jag själv som en person som rör sig i en annan, långsammare takt, medan alla andra bara dånar förbi. (Lite granna som i den där berömda rockvideon med Madonna.)

Jag lider av något slags mild depression, men även den har börjat klinga ut, nött tunn och genomskinlig av hårt arbete. Och jag har blixtminnen. Och jag tänker gång på gång på människor jag träffade. Eller bara såg. Och jag upplever stygn av, ja, det måste vara dåligt samvete. Och – detta känns mest märkligt av allt – jag kan ibland tillochmed längta tillbaka. Jag lyfter ner påsen med tomater i kundvagnen, och skjuter den framåt i trängseln. Allt går mycket långsamt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: