Proust om tid

Proust säger någonstans ungefär så, att tiden inte är absolut utan har en elastisk karaktär – nej, han hade inte läst Einstein -, och att våra egna passioner förlänger den, samtidigt som de passioner vi väcker i andra förkortar den, och vad övrigt är fylls av vanor. Att vår upplevelse av tidens förlopp är synnerligen subjektiv, är ingen ny observation, men kopplingen till det Proust kallar passionerna är intressant. Och det ligger givetvis något i den: att leda har med brist på engagemang det vet vi alla. Engelsmännens nära ihopkoppling av fenomenet och den personliga egenskapen bygger på en viktig insikt: den som har tråkigt är ofta tråkig.

Snö

Snö. Äntligt. Jag tittar nöjd ut på de täta byarna av vitt. Det är inte bara min barndoms vintrar i en kallare tid och ett kallare landskap som gör att jag välkomnar snön. Och det handlar inte inte ens bara om det faktum att snön dämpar både kyla och ljud – bullret från landsvägen en bit bort blir alltid lite mildare när snön kommit, och ibland försvinner det nästan helt: begriper inte riktigt varför, men så är det.

Ytterst är det en fråga om estetik. Ett snölöst vinterlandskap känns så kantigt och färglöst. Naket liksom. Så kommer snön och frosten, och tidigare osynliga former – som smågrenar eller döda grässtrån – träder plötsligt fram, samtidigt som de existerande förädlas märkbart, skulpteras till en ny tydlighet av sin vita klädnad.

Möte med redaktören

Novembergrått ute. Möte på Bonniers med redaktören för Kristinaboken, Kristoffer L. Det är alltid nervöst att ställas inför en ny redaktör. Dels för att få, förutom översättare, känner ens språkliga egen- och svagheter  så pinsamt väl som just sådana personer. (Napoleon sa att ingen är hjälte inför ens egen kammartjänare; ingen är heller litterärt geni inför ens egen redaktör.) Dels för att få saker kan vara mer frustrerande, mer energislukande än att tvingas arbeta med en redaktör som inte har samma inställning till språket som en själv. Det blir som att spela pingis med en fotboll. Tidigare har jag dock haft den stora lyckan att arbeta med en av Sveriges bästa i detta fack, Stina P. Men hur blir det nu?

Min nervositet skingras dock snabbt, när vi sitter bak en stängd dörr i hans lysrörsupplysta och bokbelamrade lilla tjänsterum och stegar oss fram genom spaltkorrekturet. Han har hittat en rad småfel, vilket gör mig lättad, för det visar att han läst synnerligen noga. Och han har samma inställning till språket som jag, det vill säga att han är petnoga. Puh! Och – slutligen – så lyssnar han också, på sitt försynta vis, och tar argument. Detta i de fall jag vill hålla fast vid tidigare formuleringar. Stil är – som sagt – till ej obetydlig del regelbrott, och inför honom försvarar jag bland annat några vaga rester av min norrbottniska dialekt samt, här och var, en vag återklang av den kraftfulla 1600-talssvenska som jag så länge umgåtts med, och som jag tycker så mycket om.

Som alla andra redaktörer jag arbetat med, frågar han om mitt bruk att ibland sätta komma efter tankestreck – ungefär så här då -, och som med alla andra redaktörer försvarar jag det. Kommatecknet är helt enkelt till för att markera vilken sats som inskottet hör till, och även om det ser udda ut rent grafiskt är det helt och hållet korrekt. Kristoffer vet givetvis detta, men påpekar att det är mycket sällan man ser detta bruk. Nu för tiden. Jag tar detta som en komplimang.

Dörren

Drömmer en av mina återkommande drömmar. Detaljerna brukar skifta, men poängen är alltid densamma. Det är natt, jag befinner mig i ett hus, och är utsatt för ett vagt hot. Jag går till dörren för att kontrollera att den är låst, men upptäcker till min fasa att så inte är fallet. Jag sträcker mig efter vredet, men just när jag skall vrida det i lås, så rycks dörren upp av någon. En tyst dragkamp ägr rum. Den okände där ute försöker att tvinga upp dörren, jag försöker med uppbådande av all min kraft att dra igen den. Jag förlorar. Alltid. Och där slutar drömmen.

Konfabuleraren

Jag har alltid varit svag för sådana där små dataprogram, som är avsedda att hjälpa en i vardagen: alarm, kalendrar, informationshanterare, etc. Ack, jag minns ännu när de första TSR-programmen kom under DOS:ens 80-tal: länge var jag fast anhängare av ”Sidekick”, om nu någon ännu minns det programmet. Att sedan man inte använder dem så ofta, är en annan sak. Jag gillar digitala gadgets, det måste jag erkänna.

Har just snubblat över ett nytt program i den här genren: The Konfabulator (www.konfabulator.com) som är mer en slags gadgetmiljön, än en gadget i sig själv. Och det är gratis. Och sedan kan man fylla det med allt man vill: alarm, kalendrar, informationshanterare, etc. Jag gillar väderleksrapportören och nyhetsuppdateraren, men bäst är nog en liten ”widget” – ja, småprogrammen inom The Konfabulator kallas så – som slänger upp en liten ram på ens skrivbord, där sedan slumpvis utvalda bilder från ens hårddisk långsamt bläddrar förbi. Digitalkamera är nog bra, men problemet med den teknologin är att den lockar till ett helt urskillningslöst fotograferande till höger och vänster. Och resultatet blir sedan fullkomligt oöverskådliga mängder med bilder man aldrig orkar ta sig igenom. Som bara ligger där. Och glöms.

Men det här lilla programmet letar reda på dem. Märkligt. Det är som att titta rakt in i sitt eget minne.