h1

Den lyfta blicken

lördag, 3 december 2005

Paris. När man lär känna en stad händer två saker. För det första rör man sig snabbare, mer målinriktat, och ser på så vis mindre. Man behöver inte läsa sig fram genom gatorna längre. För det andra kan man lyfta blicken, och betrakta sådant som alls inte har med orienteringen att göra, och på så vis ser man allt mer. Som till exempel taken och fasadernas övre partier, som ofta av förklarliga skäl är mer smyckande än de nedre.

Jag går denna dag snabbt mot l’Hôtel des Invalides. Jag styr mina steg mot den guldbrämade domen över Napoleons grav. Den utställning jag tänkt besöka har dock ännu inte öppnat, och efter ett litet halvhjärtat besök i museishoppen hamnar jag brydd ute på gatan igen. Och där vandrar jag iväg planlöst, för en gång skull utan mål.

Jag går in i ett boulangerie och köper en kringla med pärlsocker på. Den äter jag sen gående, nyper bitar av den ur påsen, allt medan jag undrar vart jag skall ta vägen, varvid jag fylls av en plötslig, oväntad lyckokänsla.

Annonser
%d bloggare gillar detta: