h1

Lunchepisod

måndag, 16 januari 2006

Äter lunch med J på Cappucino – äter jag ensam blir det Café Linné Konstantina -, som vanligt en kopp te och en stor linnébulle. En gammal… farbror kommer in. (Ordet ”farbror” liksom halkar fram; det är en beteckning på äldre män jag fick lära mig i min barndom, och som jag har inte brukat på länge; men detta är verkligen en ”farbror”.)

Jag ser honom när han långsamt vinglar fram mellan de runda borden: krycka i ena handen, brickan osäkert gungande i den andra. Han är klädd i i grå, lössittande gabardinbyxor, en gammal röd sticketröja över en blårutig skjorta. Han är mager. Håret är grått, och lite spretigt, som om man just vaknat upp. Naglarna är korta och nötta, och på fingrarna syns vaga svarta fläckar som skulle kunna komma från olja.

Orsaken till att jag lägger märke till honom, är möjligen att han liknar min farfar, som varit död i över 20 år nu. Mannen slår sig ned, icke utan problem. På brickan skvalpar utspillt kaffe. Liksom tagen av ansträngningen äter han sin citronbiskvi med en sällsam andakt, och det finns något värnlöst i detta stilla, inåtvända njutande.

Efter detta vaknar han upp, betraktar storögt omgivningen, med alla lattemammor, hårdpluggande läkarstudenter och balla brudar med rödfärgat hår och piercade navlar, och jag tror att han förstår hur mal placé han är. Långsamt sjunker han tillbaka in i sig själv. Jag tror inte att han kommer återvända.

Annonser
%d bloggare gillar detta: