h1

Smärtans avskyvärda solipsism

måndag, 30 januari 2006

Om Martin Amis har rätt, i sin teori att det finns en koppling mellan litterär storhet och dåliga tänder – belägg för detta finner han hos Saul Bellow, James Joyce och… sig själv; och på svensk botten har vi bland annat Selma Lagerlöf och Almqvist – så står undertecknad nu inför en ny storhetsperiod.

En tand har långsamt gjort sig påmind, signalerat svagt över flera veckor, och nu, i något som ser ut som irritation över att jag låtsats som ingenting, plötsligt övergått från diskret morse till vilt viftande semafor. Det värker illa, och tanden är så öm att tillochmed en diskret beröring med tungan smärtar.

Jag avskyr det här tillståndet, inte bara av den självklara orsaken att ont gör.. ont. Utan även för att det förminskar en. Plötsligt är man så bokstavligen talat plågsamt medveten om sig själv och sin kropp. Världen blir så liten, krymper ihop, blir bara jag, jag, jag, jag och min tand, och få saker känns viktigare än att få stopp på eländet.

Dagen går under ett tafatt experimenterande med olika smärtstillande medel. Nästan inget blir sett, sagt, hört, läst, skrivet eller tänkt. En bortkastad dag.

Annonser
%d bloggare gillar detta: