Jag var beredd på smärtan, kunde tillochmed föreställa mig krasljuden i förväg, och vinglade någorlunda nöjd ut från min tandläkare. När jag sedan framåt kvällen tog bort kompressen kom dock chocken: inget hade kunnat förbereda mig för känslan som det innebär att plötsligt ha en… glugg i munnen.
Munnens topografi är så välkänd, så invand, men plötsligt när tungan gör sin vanliga visitation av raderna med uppställda tandrekryter, så fattas en. Jag hoppar riktigt till. Vanan i sig avskyr förändringar, och styrkan i reaktionen säger ofta lite om hur stor förändringen är, som hur stor vanan var.
Peter Englunds blogg 