Ett hårstrå i tungan

Drömmer på natten en av mina absolut obehagligaste återkommande drömmar.

Det hela börjar med att jag känner att jag har fått ett hårsstrå i munnen, försöker spotta ut det, men det går inte. Så känner jag efter med fingrarna, får fatt i det, men det sitter fast, trots att jag drar. Och det känns konstigt när jag drar. Så känner jag efter längs hårstrået, och upptäcker då att det vuxit fram mitt i tungan. Har ingen aning om vad denna dröm kan betyda.

Wilson om Hemingway

Läser i Edmund Wilsons ”The Shores of Light”, en samling av hans litterturskritik från 20- och 30-talen. Ett citat, apropos att Wilson var en av de första att recensera Hemingway, och att Wilson också kom att försvara honom mot den oförstående och delvis mycket fientliga kritik som mötte honom efter debuten:

”[Hemingway] is not, of course, a moralist staging a melodrama, but an artist exhibiting situations the values of which are not simple: Mr. Hemingway enjoys bull-fighting, as he enjoys skiing, racing and prize-fights; and he is unremittingly conscious of the fact that, from the point of view of life as a sport, all that seems most painful in it is somehow very closely bound up with what he finds to be most enjoyable.”

Detta är givetvis före Wilson började visa skepsis mot en viss del av Hemingways författarskap, samtidigt som han fortsatte att beundra annat – ett dilemma han löste genom sitt berömda tal om att det finns ”två Hemingway”. Den som vill läsa en skarp och genomlysande kritik av Hemingways författarskap, skall heller inte missa Wilsons essä om honom i boken ”The Wound and the Bow – Seven Studies in Literature”.

På skrotupplaget

På natten en märklig dröm. Jag är ute och åker bil tillsammans med några vänner, i ett norrbottniskt vårlandskap, när så vägen plötsligt tar slut i något som liknar ett sopupplag, men vid närmare undersökning visar det sig vara en gigantisk samling järnskrot, allt ordnat in i minsta detalj av den osynlige ägaren.

Det mesta ligger på improviserade träbrickor med fack, där allt insorterats, inte efter typ, utan helt enkelt ett och ett och ett: spikar, muttar, gamla tändstift, trasiga bestick, tömda batterier, plåtbitar. Stora ting, som gamla gastuber, bitar av järnvägsräls och gamla oexploderade granater, ligger ute i det fria, igen ordnade i prydliga rader av rostiga ting. Där står även parkerade gamla traktorer och släpkärror, alla i förfall. Inget är av värde, allt är noga sorterat. Jag går in i en lada och beskådar denna oöverskådliga labyrint av värdelöst metallskrot, försöker förstå, men så dyker ägaren upp i dörröppningen, och jag är fångad.

Frågan är: vem är den samlande galningen? Jag misstänker att det är jag själv.

En proggtripp

För en tid sedan fanns jag ett gammalt repigt kassettband bortglömt i en låda. Och vi talar om gammalt: det var ett Philips C-90 från tidigt 70-tal. På det fanns låtar med Nynningen och Hoola Bandoola Band, som jag spelat in själv för över 30 år sedan, hemma i barndomsvillan på Björnvägen i Boden. Och även om ljudkvalitén inte var den bästa, så fungerade det! Och efter att ha lyssnat till det i bilen några dagar, bestämde jag mig för att fortsätta denna vandring ned i minnenas allé, för att bruka en cliché, så jag köpte ”33 Svenska Proggklassiker” från MNW.

Men det blev sannerligen ingen vandring. Det blev istället en brakande färd, hals över huvud, genom något slags maskhål i tiden.

Alla texterna kom nämligen tillbaka, FELFRITT, efter att ha legat där tysta och osjungna i årtionden: ”För full hals”, ”Balladen om Olsson”, ”Livet är en fest”, ”Bläckfisken”, Påtalåten”, etc. Minnet är bra underligt. Det var mycket, mycket rörande, ja skakande på ett för mig fullständigt obegripligt vis. (Och rader av ansikten från denna tid i mitt liv paraderar, oväntat och tydligt: Kenneth och Jerker och Ingrid och Pia och Karin och alla de andra.)

Ett av de märkligaste upplevelserna var att först lyssna på Hoola Bandoolas ”Rocksamba”, från 1972, med dess hart när gränslösa optimism, och fullständiga tro på det egna projektets seger: ”Klarare, för varje dag blir vädret klarare./Vi klarar det!/För varje dag blir den saken klarare.” På det lyssnade jag på Mikael Weihes ”Titanic” från 1977, där han, på sitt omedvetna sätt, läste av den stämningsförändring som markerade att slutet på vänstervågen hade inletts: ”Det började som en skakning på nedre däck”. Och till sist så Weihes hjärtskärande ”Flickan och kråkan”, skriven nästan exakt tio år efter ”Rocksamba”, där den ursprungliga känslan har förbytts i sin motsats.

Mycken konst är bara produkter av tidsandan, inte sällan opportunistiska knäfall för den, men fallet ”Titanic” är intressant, då den visar hur en god konstnär på ett närmast seismologiskt vis kan registrera något i tiden utan att själv vara medveten om det. Dålig konst följer tidsandan, god konst genomskådar den, stor konst betvingar den.

Dinosaurieteorin och en lång förlovning

Vad är det för fel på Jean-Pierre Jeunet‘s film ”En lång förlovning”. Jag sitter hemma i soffan under en stigande känsla av irritation. Och frustration.

Det är ett märkligt haveri. Förutsättningarna är ju de bästa. Fotot är helt underbart, specialeffekterna imponerar – den bästa skildring av det Första världskrigets skyttegravar som jag sett på film – berättelsen engagerar och skådespelarprestationerna är överlag mycket gedigna.

Först irriterar jag mig bara på Audrey Tatou, för filmen framstår i mycket som en vehikel för henne, att göra en ny ”Amelie från Monmatre” i: rådjursögd, naivt frågande och gulligt excentrisk: här går hon illa och spelar bastuba vid havet. Sedan på filmens alla uppenbara koketterier, där den i uppenbart trots mot temat på alla vis försöker få oss att finna den bedårande och feel-good-ish, med alla små skämt och återkommande visuella gags, som brevbärarens sladd i gruset.

Det stora problemet, som välter filmen över ända, är dock dess uppenbart litterära karaktär. Den bygger på en roman, och det som romanen hanterar så bra – de parallella historierna, de återkommande berättelserna, mystifikationerna – blir här inte bara förvirrande, utan framför allt reducerat till ett enda berättartekniskt grepp: den undanhållna informationen, som portioneras ut bit för bit. Har vi sett DET förut?

Vissa böcker låter sig bara inte förvandlas till film, och det visar på att texten kommer att finnas med oss för all framtid. Bara för att en ny teknologi införs, dör inte de gamla bort.

Jag förvandlas

Proust säger att Tiden ”söker efter kroppar för att göra sig synlig”. På morgonen står jag och tittar in i spegeln, och ser att ett annat ansikte börjat tränga fram genom det föregående. Och det handlar inte bara om klippningen. Någon gång i somras nådde jag nämligen den punkt inte ovanlig för medelålders män, då jag fick bestämma mig, antingen för att börja kamma över eller ta bort. Det var liksom inget val, om man säger så. Få saker syns mig mer slående som metafor för livslögnen än dessa rörande hårfenomen.

Så jag skaffade mig en rakapparat, och bzzzang åkte allt av bara. Det finns många fördelar. Inga fler bad hair-days är väl en av dem. (Klicka här för att se mig i min nya frisyr! Fotot är taget av Paul Hansen i Bagdad, på en balkong i en av Saddam Husseins palats – i bakgrunden kan du skymta skadorna efter en kryssningsrobot som blåste ut större delen av en flygeln på denna märkliga krokan till byggnad. Jag kanske lite trött ut, och var det också: natten innan hade vi varit ute på nattpatrull.) Det är något med ögonen, något annat med munnen.

Och jag försöker minnas hur många sådana här ansikten som har avlöst varandra, stigit upp genom varandra under årens lopp: från småtting till gosse, från gosse till ung man, från unga man, etc. Och jag tänker på hur många förvandlingar som återstår. Det är först när förändringen upphör som allt är slut. Jag förvandlas, alltså finns jag till.

Första recensionsdag

Äldre kollegor har berättat, att det där med första recensionsdag bara blir värre och värre med åren. (Det går historier om kända författare, som regelmässigt flyr utomlands när Dagen D närmar sig, för att isolera sig på fjärran landsortshotell med fingrarna djupt inkörda i öronen.)

Det stämmer. Även jag har börjat känna av ökande darrningar. Som ny har man litet eller inget att förlora, men ju äldre och mer väletablerad man blir, desto mer ökar den potentiella fallhöjden. Dessutom bedöms man hårdare just när man är etablerad än när man är ung och lovande. Vilket jag, allvarligt talat, inte tycker är fel. Nåväl: mitt botemedel mot denna oro, är att hålla sig en smula borta från hela fenomenet, att inte jaga alla recensioner, i alla tänkbara medium, utan nyktert läsa de som kommer i ens väg, och sedan nöja sig med de missiv som anländer från förläggare och vänner.

Redan tidigt denna dag ringer Eva från London för att gratulera, och jag förstår så småningom all i min illa kontrollerade nervositet att det nog gått bra, kanske tillochmed väldigt bra. Så vitt jag kan se är detta det bästa mottagande som en av mina böcker fått sedan ”Brev från nollpunkten”. (Recensionscitat går att läsa om du klickar här!)

Gott så. När eftermiddagen går mitt slut pustar jag ut, och till kvällen firar jag, genom att bjuda alla i huset på hämtpizza från pizzerian borta vid macken. Jag somnar tidigt, i soffan framför TV:n, trött men glad, än en gång – för att citera en kollega i Akademien – ”frikänd från mig själv”.