Dinosaurieteorin och en lång förlovning

Vad är det för fel på Jean-Pierre Jeunet‘s film ”En lång förlovning”. Jag sitter hemma i soffan under en stigande känsla av irritation. Och frustration.

Det är ett märkligt haveri. Förutsättningarna är ju de bästa. Fotot är helt underbart, specialeffekterna imponerar – den bästa skildring av det Första världskrigets skyttegravar som jag sett på film – berättelsen engagerar och skådespelarprestationerna är överlag mycket gedigna.

Först irriterar jag mig bara på Audrey Tatou, för filmen framstår i mycket som en vehikel för henne, att göra en ny ”Amelie från Monmatre” i: rådjursögd, naivt frågande och gulligt excentrisk: här går hon illa och spelar bastuba vid havet. Sedan på filmens alla uppenbara koketterier, där den i uppenbart trots mot temat på alla vis försöker få oss att finna den bedårande och feel-good-ish, med alla små skämt och återkommande visuella gags, som brevbärarens sladd i gruset.

Det stora problemet, som välter filmen över ända, är dock dess uppenbart litterära karaktär. Den bygger på en roman, och det som romanen hanterar så bra – de parallella historierna, de återkommande berättelserna, mystifikationerna – blir här inte bara förvirrande, utan framför allt reducerat till ett enda berättartekniskt grepp: den undanhållna informationen, som portioneras ut bit för bit. Har vi sett DET förut?

Vissa böcker låter sig bara inte förvandlas till film, och det visar på att texten kommer att finnas med oss för all framtid. Bara för att en ny teknologi införs, dör inte de gamla bort.