h1

En proggtripp

fredag, 17 mars 2006

För en tid sedan fanns jag ett gammalt repigt kassettband bortglömt i en låda. Och vi talar om gammalt: det var ett Philips C-90 från tidigt 70-tal. På det fanns låtar med Nynningen och Hoola Bandoola Band, som jag spelat in själv för över 30 år sedan, hemma i barndomsvillan på Björnvägen i Boden. Och även om ljudkvalitén inte var den bästa, så fungerade det! Och efter att ha lyssnat till det i bilen några dagar, bestämde jag mig för att fortsätta denna vandring ned i minnenas allé, för att bruka en cliché, så jag köpte ”33 Svenska Proggklassiker” från MNW.

Men det blev sannerligen ingen vandring. Det blev istället en brakande färd, hals över huvud, genom något slags maskhål i tiden.

Alla texterna kom nämligen tillbaka, FELFRITT, efter att ha legat där tysta och osjungna i årtionden: ”För full hals”, ”Balladen om Olsson”, ”Livet är en fest”, ”Bläckfisken”, Påtalåten”, etc. Minnet är bra underligt. Det var mycket, mycket rörande, ja skakande på ett för mig fullständigt obegripligt vis. (Och rader av ansikten från denna tid i mitt liv paraderar, oväntat och tydligt: Kenneth och Jerker och Ingrid och Pia och Karin och alla de andra.)

Ett av de märkligaste upplevelserna var att först lyssna på Hoola Bandoolas ”Rocksamba”, från 1972, med dess hart när gränslösa optimism, och fullständiga tro på det egna projektets seger: ”Klarare, för varje dag blir vädret klarare./Vi klarar det!/För varje dag blir den saken klarare.” På det lyssnade jag på Mikael Weihes ”Titanic” från 1977, där han, på sitt omedvetna sätt, läste av den stämningsförändring som markerade att slutet på vänstervågen hade inletts: ”Det började som en skakning på nedre däck”. Och till sist så Weihes hjärtskärande ”Flickan och kråkan”, skriven nästan exakt tio år efter ”Rocksamba”, där den ursprungliga känslan har förbytts i sin motsats.

Mycken konst är bara produkter av tidsandan, inte sällan opportunistiska knäfall för den, men fallet ”Titanic” är intressant, då den visar hur en god konstnär på ett närmast seismologiskt vis kan registrera något i tiden utan att själv vara medveten om det. Dålig konst följer tidsandan, god konst genomskådar den, stor konst betvingar den.

Annonser
%d bloggare gillar detta: