Archive for april, 2006

h1

Jag gästspelar som demiurg

lördag, 22 april 2006

I syfte att skydda ett praktfullt stånd av jättevallmo, har jag lagt två rätt stora stenar framför den – så när man plogar snö eller backar skall man inte mangla över den av misstag. Under denna snörika vinter med dess alla snöröjningar har dock stenarna åkt iväg, och först var jag rädd att vallmon skadats.

Bara för några dagar sedan såg jag dock de kraftiga gröna bladen skjuta upp genom löven och fjolårsgräset. När jag skulle baxa tillbaka de två stenarna upptäckte jag att små svartmyror gjort sina bon under båda. De springer i tusental, kors och tvärs, en myllrande liten svart massa, försöker rädda sina ägg, etc.

Det är alltid lika trist att göra detta, dyka upp som en okänd gudom och välta detta lilla samhälles hela existens över ända, så här helt apropå. Jag tänker att de valt stenen därför att den i sin tyngd verkar orubblig, att deras världsbild saknar plats för den möjligheten att denna absoluta kvantitet hips vips bara skulle försvinna. Vad göra? Den ena stenen bär jag stånkande iväg till vallmon. Den andra stenen låter jag långsamt, långsamt falla tillbaka på sin gamla plats igen, trots att jag vet att den aldrig kan placeras exakt, och att massor av myror trots allt kommer att dödas.

Det som nyss var deras trygghet är nu det som krossar dem. Undrar just vem de skyller på? Mig, eller den som valde stenen?

Annonser
h1

Musil om världsförbättrarna

torsdag, 13 april 2006

Läser i Mannen utan egenskaper om trenderna bland Kakaniens alla världsförbättrare:

”Den ena [gruppen] ville skylla missförhållandena i världen på någon viss enskild företeelse och krävde att denna skulle avlägsnas, och sådana företeelser var ingenting mindre än judarna eller den romerska kyrkan, socialismen, eller kapitalismen, det mekaniska tänkesättet eller försummandet av den tekniska utvecklingen, rasblandningen eller ras­chauvinismen, storgodsen eller storstäderna, intellektualiseringen eller den otillräckliga folkundervisningen. Den andra gruppen däremot pekade på ett framtida mål, vars uppnående var det absolut enda som var av nöden, och dessa eftersträvansvärda mål skilde sig vanligtvis inte från de enskilda företeelser som den första gruppen ville utrota annat än genom uttryckets känslomässiga förtecken.”

h1

På glid mot branten

torsdag, 6 april 2006

Med en förmiddag oväntat ledig, beslutar jag mig för att bila över gränsen och den turkosa Isonzo till Slovenien, för att bese Monte San Gabriele, ett av dessa glömda slagfält från Första världskriget.

Himlen är blygrå, vädret uselt, och det blir stadigt värre: regn och stark blåst hälsar mig när närmar mig berget, som tornar upp sig mörkt och fyrkantigt med alla sina förträngda förfärligheter. Jag beser en vandaliserad vattenkälla från kriget. Jag följer en igenvuxen förbindelsegrav som leder uppåt, och som 1917 var huvudleden för de österrikiska soldaterna på väg upp till den sönderskjutna platån på krönet. Efter ett tag finner jag det hela så hopplöst blött att jag bestämmer mig för att vända om. Jag finner en liten öppen plats invid den slingrande vägen, vänder bilen och kör nedåt igen.

Det går dock märkligt sakta. Vad jag inte märker, förrän det är för sent, är att för var meter jag tar mig framåt glider jag samtidigt två i sidled. Marken är vattensjuk och slipprig efter snösmältning och ihållande regn, och däcken får inte riktigt fäste på den lutande marken. Fordonet glider därför sakta men säkert mot en brant.

Jag bromsar, gasar, bromsar, gasar, backar, gasar, bromsar, men sidrörelsen fortsätter. (Mitt i den stilla fasan slår det mig, att jag för en gång skull tog helförsäkring på hyrbilen.) Jag kliver ut, och det piskande regnet drar fram nästan sidledes, kepsen flyger iväg för att aldrig mer återfinnas – farväl! – och jag söker bedöma läget. Ett av bakhjulen har börjat släppa helt, men bilen verkar i alla fall stå still. Jag inser att mina ansträngningar är meningslösa, och börjar vandra iväg i störtregnet för att finna hjälp. Kylan faller, och regnet har börjat bli snöblandat.

Under promenaden blir jag fullständigt genomsur (passet blir snett och bågnande, anteckningarnas svarta bläck flyter ut i vackra akvarellmönster och klockan dör en vecka senare) men efter en halvmil når jag en liten folktom by, där jag dock mot förmodan finner en äldre man, som ordnar en traktor och hjälper mig att bärga bilen. (Är allt detta ett korrektiv av min alltför förnöjda känsla av upphöjd ensamhet?) Senare får jag byta kläder i hans hus.

Han ser ut som ett slags balkanversion av Ernest Borgnine, skallig med glugg i överkäken, snabba rörelser och kompakt kropp. Senare bjuder han på kaffe och sliwovitz. Hans namn? Paulin Angel.

h1

Ensam på Palladios bro

tisdag, 4 april 2006

Arbetet har gått oväntat väl, och jag ser att jag kan tillåta mig en omväg. Jag får ett infall och bestämmer mig för att övernatta i Bassano. Efter bara en kort tids letande till fots hittar jag ett ledigt hotellrum – turistsäsongen har ännu inte börjat. (Som vanligt är det en mardröm att köra i staden, som precis som så många andra italienska städer med berömvärt mod vägrat att anpassa sig efter privatbilismen: gatsträckningen är densamma som under 1400-talet. Antalet parkeringsplatser likaså.)

Efteråt vandrar jag ned till floden, och den taktäckta träbro som Palladio ritade 1599, Ponte degli Alpine. Där, bland vindrickande ungdomar och förälskade par, ser jag solen gå ned över den kopparfärgade Brenta.

Mobilen är död, då jag glömt ladda den, och ingen, ingen vet var jag är, och jag känner mig så lycklig. Mycket av det viktigaste som sker oss, sker i ensamhet.

h1

Vägen som arkitekturform

söndag, 2 april 2006

När jag i regn och blixtrande åska styr upp på motorvägen i riktning Vicenza och trycker gaspedalen i botten, känns det lite granna som jag kör genom ett hål i rymdtidväven. Jag lämnar de slingrande byagatornas labyrinter bakom mig, och tänker att det borde gå att konstruera en formel, ställd på kurvornas vinklar och vägbanans bredd, som skulle kunna säga ungefär när leden är byggd. Några av dessa uråldriga venetiska byar tillåter inte en hastighet över 20km, och i ett par har jag stött på trafikljus som inte vaktar korsningar, utan en framfart så krokig, smal och oöverskådlig, att den helt enkelt inte tillåter trafik i två riktningar samtidigt. (Trafikljusen är för övrigt av den där vanliga italienska typen, där det röda ljuset är märkbart större än det gröna.) Dessutom avslöjar vägens sträckning i regel dess ålder. Den slingrar och knixar och kurvar inte bara för att den kan det, då de fordon som skulle trafikera den var små och långsamma: den gör det även som ett sätt att bevara mark.

I alla dessa stycken skiljer den givetvis sig från motorvägen. Någon har sagt att vägen är vår tids dominerande arkitekturform. Vilket givetvis är sant. Det finns inget som byggs idag, oavsett hur spektakulärt eller högt, som kan motsvara motorvägarna i deras tyngd, närvaro och allt betvingande brutalitet.

Men det handlar inte bara om vägen som ett fysiskt fenomen, utan även som metafor. För där den gamla landsvägen i sin slingrande ban är ett med naturen, går motorvägen rakt över den. Och sedd som en optisk upplevelse så är autostradorna också en bild av moderniteten. För där man på den gamla landsvägen både kan och måste vara mycket uppmärksam på den omedelbara omgivningen, så tvingar motorvägen fram ett slags bösspipeseende: nästan all uppmärksamhet är riktad framåt. Det är bland annat detta som gör det så utomordentligt trist att köra på sådana här stora autostrador som A4-an mellan Venedig och Verona. Det som ligger bakom en är borta, det som ligger bredvid en är ett förvirrande flimmer, och det enda som ögonen kan vila på är den alltid lika undflyende horisonten – framtiden.

Och väl uppe på det trefiliga vägbandet finns ingen återvändo. Man måste följa med flödet. Det går inte sakta ned eller stanna. Framåt, framåt, framåt i regnet, även om jag körde fel vid senaste avfarten mot Padova. Det är svårt att inte känna sig fångad på något vis. Det är nämligen inte jag som eftersträvar farten, utan det är farten som eftersträvar mig.