Vägen som arkitekturform

När jag i regn och blixtrande åska styr upp på motorvägen i riktning Vicenza och trycker gaspedalen i botten, känns det lite granna som jag kör genom ett hål i rymdtidväven. Jag lämnar de slingrande byagatornas labyrinter bakom mig, och tänker att det borde gå att konstruera en formel, ställd på kurvornas vinklar och vägbanans bredd, som skulle kunna säga ungefär när leden är byggd. Några av dessa uråldriga venetiska byar tillåter inte en hastighet över 20km, och i ett par har jag stött på trafikljus som inte vaktar korsningar, utan en framfart så krokig, smal och oöverskådlig, att den helt enkelt inte tillåter trafik i två riktningar samtidigt. (Trafikljusen är för övrigt av den där vanliga italienska typen, där det röda ljuset är märkbart större än det gröna.) Dessutom avslöjar vägens sträckning i regel dess ålder. Den slingrar och knixar och kurvar inte bara för att den kan det, då de fordon som skulle trafikera den var små och långsamma: den gör det även som ett sätt att bevara mark.

I alla dessa stycken skiljer den givetvis sig från motorvägen. Någon har sagt att vägen är vår tids dominerande arkitekturform. Vilket givetvis är sant. Det finns inget som byggs idag, oavsett hur spektakulärt eller högt, som kan motsvara motorvägarna i deras tyngd, närvaro och allt betvingande brutalitet.

Men det handlar inte bara om vägen som ett fysiskt fenomen, utan även som metafor. För där den gamla landsvägen i sin slingrande ban är ett med naturen, går motorvägen rakt över den. Och sedd som en optisk upplevelse så är autostradorna också en bild av moderniteten. För där man på den gamla landsvägen både kan och måste vara mycket uppmärksam på den omedelbara omgivningen, så tvingar motorvägen fram ett slags bösspipeseende: nästan all uppmärksamhet är riktad framåt. Det är bland annat detta som gör det så utomordentligt trist att köra på sådana här stora autostrador som A4-an mellan Venedig och Verona. Det som ligger bakom en är borta, det som ligger bredvid en är ett förvirrande flimmer, och det enda som ögonen kan vila på är den alltid lika undflyende horisonten – framtiden.

Och väl uppe på det trefiliga vägbandet finns ingen återvändo. Man måste följa med flödet. Det går inte sakta ned eller stanna. Framåt, framåt, framåt i regnet, även om jag körde fel vid senaste avfarten mot Padova. Det är svårt att inte känna sig fångad på något vis. Det är nämligen inte jag som eftersträvar farten, utan det är farten som eftersträvar mig.