Med en förmiddag oväntat ledig, beslutar jag mig för att bila över gränsen och den turkosa Isonzo till Slovenien, för att bese Monte San Gabriele, ett av dessa glömda slagfält från Första världskriget.
Himlen är blygrå, vädret uselt, och det blir stadigt värre: regn och stark blåst hälsar mig när närmar mig berget, som tornar upp sig mörkt och fyrkantigt med alla sina förträngda förfärligheter. Jag beser en vandaliserad vattenkälla från kriget. Jag följer en igenvuxen förbindelsegrav som leder uppåt, och som 1917 var huvudleden för de österrikiska soldaterna på väg upp till den sönderskjutna platån på krönet. Efter ett tag finner jag det hela så hopplöst blött att jag bestämmer mig för att vända om. Jag finner en liten öppen plats invid den slingrande vägen, vänder bilen och kör nedåt igen.
Det går dock märkligt sakta. Vad jag inte märker, förrän det är för sent, är att för var meter jag tar mig framåt glider jag samtidigt två i sidled. Marken är vattensjuk och slipprig efter snösmältning och ihållande regn, och däcken får inte riktigt fäste på den lutande marken. Fordonet glider därför sakta men säkert mot en brant.
Jag bromsar, gasar, bromsar, gasar, backar, gasar, bromsar, men sidrörelsen fortsätter. (Mitt i den stilla fasan slår det mig, att jag för en gång skull tog helförsäkring på hyrbilen.) Jag kliver ut, och det piskande regnet drar fram nästan sidledes, kepsen flyger iväg för att aldrig mer återfinnas – farväl! – och jag söker bedöma läget. Ett av bakhjulen har börjat släppa helt, men bilen verkar i alla fall stå still. Jag inser att mina ansträngningar är meningslösa, och börjar vandra iväg i störtregnet för att finna hjälp. Kylan faller, och regnet har börjat bli snöblandat.
Under promenaden blir jag fullständigt genomsur (passet blir snett och bågnande, anteckningarnas svarta bläck flyter ut i vackra akvarellmönster och klockan dör en vecka senare) men efter en halvmil når jag en liten folktom by, där jag dock mot förmodan finner en äldre man, som ordnar en traktor och hjälper mig att bärga bilen. (Är allt detta ett korrektiv av min alltför förnöjda känsla av upphöjd ensamhet?) Senare får jag byta kläder i hans hus.
Han ser ut som ett slags balkanversion av Ernest Borgnine, skallig med glugg i överkäken, snabba rörelser och kompakt kropp. Senare bjuder han på kaffe och sliwovitz. Hans namn? Paulin Angel.
Peter Englunds blogg 