h1

Jag gästspelar som demiurg

lördag, 22 april 2006

I syfte att skydda ett praktfullt stånd av jättevallmo, har jag lagt två rätt stora stenar framför den – så när man plogar snö eller backar skall man inte mangla över den av misstag. Under denna snörika vinter med dess alla snöröjningar har dock stenarna åkt iväg, och först var jag rädd att vallmon skadats.

Bara för några dagar sedan såg jag dock de kraftiga gröna bladen skjuta upp genom löven och fjolårsgräset. När jag skulle baxa tillbaka de två stenarna upptäckte jag att små svartmyror gjort sina bon under båda. De springer i tusental, kors och tvärs, en myllrande liten svart massa, försöker rädda sina ägg, etc.

Det är alltid lika trist att göra detta, dyka upp som en okänd gudom och välta detta lilla samhälles hela existens över ända, så här helt apropå. Jag tänker att de valt stenen därför att den i sin tyngd verkar orubblig, att deras världsbild saknar plats för den möjligheten att denna absoluta kvantitet hips vips bara skulle försvinna. Vad göra? Den ena stenen bär jag stånkande iväg till vallmon. Den andra stenen låter jag långsamt, långsamt falla tillbaka på sin gamla plats igen, trots att jag vet att den aldrig kan placeras exakt, och att massor av myror trots allt kommer att dödas.

Det som nyss var deras trygghet är nu det som krossar dem. Undrar just vem de skyller på? Mig, eller den som valde stenen?

Annonser
%d bloggare gillar detta: