Archive for maj, 2006

h1

Om dataspel

tisdag, 30 maj 2006

Nu är det länge sedan som jag lät mig förloras i ett dataspel. Till dels handlar det om brist på tid, till dels om dataindustrins brist på fantasi – hur många shoot-’em-ups behöver världen egentligen? (Och till del om brist på dator: sedan World of Warcraft slog igenom här i huset är det helt enkelt svårt för mig att få komma åt den bästa burken.) Men så hände nåt.

Jag plockade upp ett gammalt spel: Combat Flight Simulator 2. Mest på kul. En chansning. För det fanns en äldre burk ledig. Och hakade fast. Orsaken är enkel. Jag upptäckte att spelet har en fristående modul – Mission Editor – som kan brukas för att bygga egna uppdrag. Vilket jag har gjort. (Har bl.a. byggt flera kampanjer som utgår från striderna om Nya Guinea 1943.) Samtidigt som jag laddat ned flygplan, specialeffekter, scenerier etc, från webben. (Det finns många bra hemsidor för CFS 2, men den jag använder mest är www.simviation.com.)

Inte sällan kan jag känna mig som en sådan där laboratoriechimpans när jag spelar ett dataspel. Konstruktörerna sitter bakom ett virtuellt glasfönster och betingar mig att trycka på de rätta knapparna i rätt tid, och som belöning får jag – ja, vad?

Ett spel med sådan här öppen arkitektur som CFS 2, där i princip allt kan ändras, vridas och förfinas, det upphäver den här känslan. Helt plötsligt släpps jag själv in i konstruktionen; och förvandlas från att vara blott en spelare till att bli en medskapare. Och spelet själv upphöjs till att bli en verklig lek-sak, öppen för alla mina infall. Mer sånt.

h1

Om Lars Gyllensten

lördag, 27 maj 2006

Så har även Lars Gyllensten dött. Jag kände inte heller honom, men jag träffade i alla fall människan, en gång, på en Bokens Dag senhösten 1991. Tunn, vänlig och intresserad, var det intryck jag då fick, när vi delade taxi. Själva framträdandet skedde på en stor teater, med publik sittande i flera etage, och med scenen omsminkad till ett slags fingerat vardagsrum, med soffgrupp, matta, blomkrukor på piedestal etc. Vi framträdde i grupper av tre. Först var det jag, följd av den kända författarinnan G** A**, som bland annat framträdde med en underbar dikt om drömmar. Ironiskt nog. För hon var också rätt trött, och sjönk med en pust av lättnad ned på soffplatsen bredvid mig.

Sedan var det Lars Gyllenstens tur.

Han läste med en rätt monoton och mässande röst, och jag såg hur G** A** långsamt loggade ut, och när Gyllensten var klar sov hon djupt och gott, fortfarande sittande upprätt i soffan. Så satte sig Gyllensten ned bredvid henne, med en duns, och av den vaknade hon, och öppnade ögonen. Hon var uppenbarligen fortfarande inne i det där fruktansvärda stadiet av uppvaknande, då man inte riktigt vet var man är, ibland inte ens vem man är. Så hon öppnar ögonen och ser… Lars Gyllensten sitta bredvid sig. Hon ryggade tillbaka en liten aning, och det gick att se att vakenhetsgyrot ännu snurrade vilt i hennes huvud, och i vad som såg ut som ett försök att förstå vad, och hur, tittade hon omkring sig, soffan, mattan, bordet, krukväxterna, men såg bara ännu mer förvånad ut. (Man anade tankarna: ”Hmm, jag är tydligen hemma i någons vardagsrum”.)

Så lyfte hon blicken, och såg ungefär 600 personer stirra oavvänt på henne. Och under den sekund det tog innan hon förstod, innan hon mindes, var hennes ansikte en mask av förvirring och skräck.

h1

På det höga taket

lördag, 20 maj 2006

I natt drömde jag att jag var uppe på taket på en hög, hög byggnad. Det var lutande och belagt med vanligt, rött taktegel. Som ungefär det hemma, fast huset har ytterligare tjugo våningar. Jag går längs taknocken, men kommer på glid på det ojämna underlaget, och dras mot kanten. Inte sällan faller jag bara utan vidare procedurer, men tänker i regel att jag kommer vakna innan jag slår i marken. Vilket jag också gör.

(Nyligen drömde jag en variant av denna: jag befinner mig i en hiss på väg ned, när vajern som drar korgen plötsligt brister med ett högt, sjungande ljud, och hela ekipaget störtar nedåt, och fallet är så svindlande snabbt, att jag blir tyngdlös. I detta svävande tillstånd störtar jag mot hisschaktets botten, men hinner att tänka, att innan… etc. Varpå jag vaknade, med ett ryck.)

Detta är för övrigt den mest lättolkade av alla mina återkommande drömmar. Denna gång har det troligen att jag göra med en mycket speciell uppgift som kanske väntar, men som skrämmer mig.

Nåväl: i min panik griper jag nu tag i hängrännan, som dock med ett gnisslande visar tecken på att ge vika. Långt under mig finns dock en stege, och jag försöker nå den med fötterna. Denna gång lyckas det. Tänk att filmklichéer även kan infiltrera vårt drömliv.

h1

Den vita slipsen

tisdag, 16 maj 2006

Har idag köpt min första vita slips. Alltså en sådan där man bär vid begravningar. Anledningen är enkel: en av Akademiens ledamöter har dött. (Jag kände dock inte Östen Sjöstrand, och hann inte ens träffa honom. Han insjuknade nämligen en tid före jag tog mitt inträde.) Spekulationerna om vem som skall bli hans efterträdare på stol nummer åtta har redan snurrat igång, långt före det att själva processen med att finna en ny ledamot inletts – så mycket kan jag säga i alla fall. Själv går jag där och sneglar på den vita slipsen, som ligger framme i köket, som en ihopringlad orm lapande sol.

Jag vet att jag så småningom kommer att hata den.

h1

Om att skriva filmmanus

torsdag, 11 maj 2006

Har fått en ny beställning på ett filmmanus. Vilket känns bra. Och inte minst märkligt ångestfritt.

Funderar varför, och kommer fram till att det måste ha med kontroll att göra. Som författare har man – om förlaget alls är något att ha – fullständig kontroll över allt från omslag ned till minsta semikolon. Och så skall det givetvis vara. För det är ditt namn, som hamnar på omslaget. (Inte redaktörens eller förläggarens.) Och åker du på däng, gör du ett dåligt jobb, går det faktiskt inte att skylla på någon annan. (Inte redaktören eller förläggaren.)

Filmmanus däremot, det har du ytterligt liten kontroll över. Och skall så vara. Du producerar råmaterial för en rad andra människor att arbeta med: regissören, skådespelarna, scenografen etc. (Detta är det inte så få författare som inte förstår. Vilket är skälet till varför relativt många bokfilmatiseringar havererar. Författaren insisterar på nära nog samma grad av kontroll som handlade det om en bok. Så är det inte heller en syssla för jag-svaga.) För mig är detta väldigt befriande, detta att stiga tillbaka, att för en gång skull byta plats i den ekologiska kedjan.

För tids nog sitter jag där med en ny bok, som upplyst despot och härskar oinskränkt över mitt lilla, lilla kungarike av punkter, tankestreck, parenteser, kolon och semikolon.

h1

Om fullkomlighet

söndag, 7 maj 2006

Varför är blommor så viktiga för oss? Kanske för att de framstår som så fullkomliga?

I vårt banala betraktande av en blommande scilla eller en förgätmigej finns en dold sorg över vår egen ofullkomlighet, och en längtan efter detta tillstånd. För som mänskliga varelser är vi per definition bemängda med skavanker av olika slag, medan blomman syns perfekt. Samtidigt är denna längtan efter perfektion en farlig kraft i våra liv. Sökandet efter en perfekt partner kommer alltid att misslyckas, utan dömer oss istället till en evig vandring från den ena havererade relationen till den andra. (För det finns givetvis inga perfekta partners.) Det samma gäller i arbete, eller varför inte bostad. Den som vill ha det perfekta arbetet eller bara bo i det perfekta huset, kommer aldrig att vare sig arbeta lyckligt eller bo väl, utan vara stadd i ständigt uppbrott. (För det finns givetvis inga perfekta jobb eller perfekta hus.)

Längtan efter fullkomlighet är ytterst religiös, då den enda verkliga fullkomligheten givetvis är Gud. Det är också detta som är förklaringen till varför det alltid finns religiösa energier i kärnan på alla politiska utopier. Och det är inte minst den inre spänningen som gör att de ofelbart havererar.

Samtidigt som det även är det som förklarar varför både nazism och kommunism i så hög grad handlar om estetiska visioner: världen som bräkande enfaldigt vacker och fulländad. Som en blomma.

h1

Läntans blå blomma

lördag, 6 maj 2006

Någon – jag tror det är Paul Valéry – definierar skönhet som något som skapar desperation. Åsynen av den första scillan fyller mig alltid med en jublande glädje som givetvis är symbolisk: längtans blåa blomma och allt det där. Våren har slutgiltigt anlänt. Och den blev i år närmast norrbottnisk i sin branta, plötsliga utveckling.

Jag plockar alltid upp enstaka exemplar som slokar eller som brutits av, och lägger dem på press i slumpvisa valda böcker. Titt som tätt händer det att jag öppnar jag en bok, och ett torrt, bleknat exemplar ramlar fram. Jag kan inte låta dem vissna bort bara, samtidigt som det inte finns något sätt att FÅNGA dem.

Däri ligger min desperation. Att se dem stiga upp ur intet, och plötsligt färga gräset utanför huset kornblått. Och sedan – oundvikligen – upptäcka en morgon, att de börjat att blekna, som minnen.