h1

Läntans blå blomma

lördag, 6 maj 2006

Någon – jag tror det är Paul Valéry – definierar skönhet som något som skapar desperation. Åsynen av den första scillan fyller mig alltid med en jublande glädje som givetvis är symbolisk: längtans blåa blomma och allt det där. Våren har slutgiltigt anlänt. Och den blev i år närmast norrbottnisk i sin branta, plötsliga utveckling.

Jag plockar alltid upp enstaka exemplar som slokar eller som brutits av, och lägger dem på press i slumpvisa valda böcker. Titt som tätt händer det att jag öppnar jag en bok, och ett torrt, bleknat exemplar ramlar fram. Jag kan inte låta dem vissna bort bara, samtidigt som det inte finns något sätt att FÅNGA dem.

Däri ligger min desperation. Att se dem stiga upp ur intet, och plötsligt färga gräset utanför huset kornblått. Och sedan – oundvikligen – upptäcka en morgon, att de börjat att blekna, som minnen.

Annonser
%d bloggare gillar detta: