h1

Om Lars Gyllensten

lördag, 27 maj 2006

Så har även Lars Gyllensten dött. Jag kände inte heller honom, men jag träffade i alla fall människan, en gång, på en Bokens Dag senhösten 1991. Tunn, vänlig och intresserad, var det intryck jag då fick, när vi delade taxi. Själva framträdandet skedde på en stor teater, med publik sittande i flera etage, och med scenen omsminkad till ett slags fingerat vardagsrum, med soffgrupp, matta, blomkrukor på piedestal etc. Vi framträdde i grupper av tre. Först var det jag, följd av den kända författarinnan G** A**, som bland annat framträdde med en underbar dikt om drömmar. Ironiskt nog. För hon var också rätt trött, och sjönk med en pust av lättnad ned på soffplatsen bredvid mig.

Sedan var det Lars Gyllenstens tur.

Han läste med en rätt monoton och mässande röst, och jag såg hur G** A** långsamt loggade ut, och när Gyllensten var klar sov hon djupt och gott, fortfarande sittande upprätt i soffan. Så satte sig Gyllensten ned bredvid henne, med en duns, och av den vaknade hon, och öppnade ögonen. Hon var uppenbarligen fortfarande inne i det där fruktansvärda stadiet av uppvaknande, då man inte riktigt vet var man är, ibland inte ens vem man är. Så hon öppnar ögonen och ser… Lars Gyllensten sitta bredvid sig. Hon ryggade tillbaka en liten aning, och det gick att se att vakenhetsgyrot ännu snurrade vilt i hennes huvud, och i vad som såg ut som ett försök att förstå vad, och hur, tittade hon omkring sig, soffan, mattan, bordet, krukväxterna, men såg bara ännu mer förvånad ut. (Man anade tankarna: ”Hmm, jag är tydligen hemma i någons vardagsrum”.)

Så lyfte hon blicken, och såg ungefär 600 personer stirra oavvänt på henne. Och under den sekund det tog innan hon förstod, innan hon mindes, var hennes ansikte en mask av förvirring och skräck.

Annonser
%d bloggare gillar detta: