Archive for juni, 2006

h1

Shopping i Ullared och på Ströget

fredag, 30 juni 2006

Njaararararararara. Så låter det bakom mig när vi bara har 100 meter kvar. Det är en flodvåg av tomma kundvagnar som kommer rullande, aningen för snabbt, nedför den lilla asfalterade kullen mellan H&M-huset och Sko-Kanonen. Det är lite skrämmande, just för att de alla är på väg åt samma håll: mot entrén på Ge-Kå’s. Det går liksom inte att passera Ullared utan att stanna till vid detta Sveriges mest berömda lågprisvaruhus, som har uppåt 20.000 besökare per dag – vissa dagar är köerna så stora att de varnar för dem i lokalradion. Denna gråregniga dag är det dock inte alltför illa, även om det blir lite trångt när floden av tomma vagnar saktar ned för att pressas in genom entréns vågbrytare: Njarararrururrrrrrr. Där inne är det dominerande ljudet istället gnisslet från tusentals klädgalgar som skiftas runt i jakt på den rätta storleken.

Idag är shopping långt mer än ett sätt att skaffa sig ting som skänker vissa funktioner eller fyller vissa behov eller tillochmed stillar vissa begär. Det har blivit ett mål i sig. När vi köper en märkesvara konsumerar vi inte i första hand tinget utan reklamen. Det vi är ute efter är inte så mycket funktionen vi skaffar oss, som känslan vi får när tinget blir vårt. Det är lätt att gå in i ironiläge på GeKås, men jag känner att jag inte har vidare svårt att avstå. Någon har sagt att en arbetarklassbakgrund betingar tre saker för en: taskig smak, dåligt självförtroende och sunt förnuft. Jag vet inte så mycket om mina medshoppares självförtroende, men där finns en del prylar som verkligen skulle kunna leda till estetisk infarkt i vilket hem som helst, som en elektrisk akvarietavla. Sunt förnuft tycker jag att det visas upp i riklig mängd, i det att här gäller fortfarande PRISET som köpargument, inte varumärket eller auran eller fetischvärdet. De korkade shopparna finns inte här; de ser jag istället några dagar senare på Ströget i Köpenhamn, där de går runt på Hermes och med blaserad kännarmin köper på sig väskor för 60.000 spänn.

Tillbaka till Ullared. Två 20+ kvinnor står bredvid mig på GeKås sminkavdelning. Kvinna 1: ”Å fy fan! 5:95! Jag köper två! Kvinna 2: ”Meh, du använder ju inte fransböjare! Kvinna 1: ”Jamen dom är ju så billiga.” Själv lämnar jag varuhuset med tolv strumpor, åtta par kalsonger samt två slipsar att bära vid Akademisammanträden.

Annonser
h1

Eftertanke om Fotbolls-VM

måndag, 26 juni 2006

Om den moderna individualismen betraktas som öde – skapad av den så kallade samhällsutvecklingen och dess nedbrytande av alla traditionella band – och inte som val, så blir sådana skilda men märkliga fenomen som mode och fotbolls-VM plötsligt begripliga. Vi vill så gärna höra till, vi vill så förtvivlat gärna känna Den Där Stora Gemenskapen. Modet är i det här sammanhanget rätt pålitligt: bara vi har pengar och dessutom någorlunda kvantiteter med rätt kunskaper – a.k.a. ”koll” – så ordnar det sig.

Den gemenskap som erbjuds i ett Fotbolls-VM är av förklarliga skäl långt mer oförutsägbar. De närmast hysteriska förväntningarna inför ett sådant evenemang blir en god mätare på Gemenskaps-underskottet. Och den närmast obetvingliga vrede som väller fram när det inte går som man hoppas blir också förståelig: det är inte resultatet i sig man rasar över, utan över att ha blivit snuvad på just Den Där Stora Gemenskapen.

h1

Jag räddar liv, del 2

söndag, 18 juni 2006

Rätt sent på kvällen hör jag knäppningar och skrapljud från öppenspisen. Jag går och tittar efter, ser först inget, letar lite, och se, där bland det inkastade pappret: en skalbagge, jättelik! Det är en dykare (latinskt namn: Dytiscus), och jag vet att de kan bli stora, men den här är den största jag sett, minst 6-7 centimeter! Hans buktande ryggpansar är svart och glänsande, huvudet litet och spetsigt. (De har vingar och kan flyga sin kos, när gölen de bosatt sig i blivit utäten – de är förfärliga rovdjur; Linné talar någonstans om larverna som ett slags miniatyrkrokodiler – eller hotar att bli uttorkad. Den måste ha fladdrat ned genom skorstenen.)

Jag ryggar tillbaka, och springer sedan iväg och hämtar en tom glassburk i plast, och efter diverse manövrar lyckas jag valla in varelsen i den. Hans långa bakben skrapar mot plasten, när jag springer mot dörren och släpper ut honom. När jag ser honom surra bort i det skumma ljuset är det som att haft besök av en vilseflugen kurir, en postiljon bärande på ett aldrig avlevererat budskap från någon okänd, fornegyptisk gudom. Eller så var han bara på jakt efter en ny göl att terrorisera.

h1

Tecken på väggen

torsdag, 15 juni 2006

Än en gång på skolavslutning, i solsken, i kyrkan. (Den där ängsliga politiska korrektheten som än en gång stuckit upp sin näsa, och nu hävdat att det inte går för sig att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningar har inte nått hit. Inte ännu i alla fall. Och Gudskelov för det. Minns att det var inte alltför länge sedan som den här rättänkandets lätta brigad ville förbjuda användandet av den svenska flaggan vid sådana här sammanhang också. Upphör aldrig att förvånas över denna otålighet att överlämna våra mest kraftfulla symboler till de högerextrema.)

Kyrkan i Rasbo är ovanligt stor och imponerande där den står uppflugen i givakt på en liten ås med utsikt över fälten, fält som har odlats i tusentals år. Kyrkans ursprung spåras tillbaka till äldre medeltid, då den var dopkyrka. Den nuvarande byggnaden började konstrueras runt mitten av 1200-talet, troligtvis ovanpå en äldre träkyrka. Den fick sina märkliga väggmålningar vid mitten av 1400-talet.

Det är som vanligt fullt i kyrkan, men som vanligt finner vi plats uppe på orgelläktaren. På väg ned igen längs den smala, skumma trappan lägger jag märke till en av dessa skadade målningar, och med ens förstår jag varför jag valt det yrke jag har. Av just den här målningen och dess text återstår bara fragment, obegripligheter som inte så många lägger märke till och än färre förstår. Att vara en sådan som samlar upp dessa strödda skärvor, och tolkar dem till något slags begriplighet, det är inte bara fråga om att sprida kunskap, det handlar också om att utgöra brygga och länk till alla dem som levde här före oss.

När jag kommer ut igen från kyrkans svala skugga, och kisande i det skarpa solljuset passerar alla de döda, ertappar jag mig själv med att tänka: ”Här skulle jag vilja bli begravd”. Inte i första hand för att här är så vackert, eller att jag varit lycklig här många gånger, utan för att tanken att också bli en DEL av allt detta – som ett minne och som ett ting – tilltalar min fåfänga.

h1

Med Pascal i solen

måndag, 12 juni 2006

Den plötsliga hettan utlöser – som ofta – kroppsminnen. Den här gången handlar det inte om Irak (därtill är värmen alldeles för svag), utan om en kvalmig dag på Studentvägen vid mitten av på 80-talet, en dag som jag tillbringade på balkongen till vår lilla studentlägenhet, sittande i badbyxor i en IKEA-fåtölj mitt i solgasset. Tanken var att bli en aning bronserad.

Jag försökte överleva denna förtvivlat tråkiga syssla genom att läsa den franske 1600-talsfilosofen Pascal, och jag tog mig genom större delen av Tankar under loppet av den där heta, stillastående sommardagen, allt medan svetten bara rann. Det mindes jag idag, där jag satt och flämtade i skuggan på altanen. Och jag letade reda på boken från den där dagen: den fanns kvar! Bland mina förstrykningar – gjord med grön penna – återfann jag denna:

”Människan är bara ett rö, det svagaste i hela naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och att universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom. Hela vår värdighet ligger alltså i tanken. Det är detta vi måste berömma oss av, inte av tid och rum, som vi aldrig förmår utfylla. Låt oss därför beflita oss om att tänka rätt. Det är moralens grundval.”

h1

Om det nya vänstervåldet, och det gamla

söndag, 11 juni 2006

Bra ledare idag i DN, om det ökande politiska våldet från olika vänstergrupperingar, och den allmänna flatheten mot fenomenet. (Jag höll på att skriva vänsterextrema grupperingar, men efter att det avslöjats att en av de gripna vid den våldsamma Reclaim-the-city-demonstrationen i Stockholm den 1 maj, varit anställd på vänsterpartiets kansli och dessutom innehade förtroendeuppdrag, så är det uppenbart att den här våldskulturen har sina förgreningar ända in i ett av landets maktbärande partier.) Några lärdomar har alltså inte dragits av den katastrof – för vänstern – som går under namnet Göteborgskravallerna.

Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del.

För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv.

Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck.

h1

Episod vid utfärd

fredag, 9 juni 2006

Jag är redan försenad men måste ändå stanna vid brevlådan, för en av ungkatterna sitter på vägens gräsbeväxta mittsträng, fullt upptagen med… vad? Jag kliver ut och ser att den fångat – en liten kopparorm. Reptilen är underbart vacker med sitt ljusbruna, metallglänsande skinn, sitt välskulpterade huvud och sina små, mörka ögon. Den är också helt paralyserad, med huggsår här och var, och kroppen stelnad i ett slags S-form. Jag schasar bort katten, och tar sedan ormen i min handflata och springer bort med den. Den blinkar. (Ja, jag vet att kopparormen inte är en orm utan något så utvecklingsmässigt intressant som en benlös ödla.)

Jag är en blödig person. Jag vinner barnens bifall när jag under höga rop och armviftningar räddar ödlor eller möss undan katterna, men de skrattar åt mig när jag lyfter bort vinbergssnäckor från uppfarten innan jag backar ut. En av sönerna menade – i ett försök att förstå, när jag långsamt kryssade fram mellan snäckorna på vägen – att det kanske lite granna med mig som det var med Rutger Hauers replikant i ”Blade Runner”, att jag sett så mycket elände att jag nu avskyr att se mer, oavsett skalan på det. Det är både en smickrande och romantisk förklaring, men tyvärr stämmer det inte. Så här gjorde jag redan som pojke.

Den här berömda ”djuriska grymheten” har nog en motsvarighet i ett slags djuriskt medlidande, tror jag, där vi alltså ingriper för att rädda, djur eller medmänniskor, inte för att vi har något att vinna på det, utan för att impulsen helt enkelt finns där, oemotståndlig och instinktiv. (Och alltså lika instinktiv som kattens lek med kopparormen.) Jag släpper ut kopparormen i den blommande syrenhäckens skuggiga och väldoftande innandöme, går sedan tillbaka till bilen och fortsätter min färd.